-— 107 --— dem åter om att de på intet vilkor skulle skjuta förrän han gaf order dertill. Den fiendtliga patrullen nalkades. Den hade ingen aning om att det var danska soldater i närheten; preussarne gingo och pratade med gevären vårdslöst kastade öfver uxeln. Just då de passerade skogsdungen, der Ufte och hans folk voro gömda, aflossudes ett skott. Detta satte fart i alla preussarne; de gjorde några väldiga språng åt sidan, hvarefter de åter samlade sig och sköto mot skogen. Uffe befallde nu äfven sina soldater att gifva eld, och då preussarne hörde en hel gevärssalfva från skogen, lade de genast benen på ryggen och sprungo sin väg i den tron att hela skogsgen var Lesatt. Alltsammans inskränkte sig emellertid här till smällarne; ingen död och ingen sårad fanns å någondera sidan. Uffe anställde nu ransakning, för att få höra hvilken af hans folk det var som hade aflossat det första skottet; och det befanns då att Sören Lundegaard var den skyldige. Han fick en skarp tillrättavisning af Uffe, hvarpå han svarade något modfälld: — Ja, löjtvaonten får förlåta mig, ty det var inte min skuld; det var mitt gevärs skuld. — Ditt gevärs? Har det då gått sönder? — Nej, svarade Sören, men det är ett så underligt gevär; ty det kan ej tåla se en preussare, utan att genast låta höra af sig på det der viset. De andra skrattade, men Uffe sade: