-— 107 --—
dem åter om att de på intet vilkor skulle
skjuta förrän han gaf order dertill.
Den fiendtliga patrullen nalkades. Den hade
ingen aning om att det var danska soldater i
närheten; preussarne gingo och pratade med
gevären vårdslöst kastade öfver uxeln. Just
då de passerade skogsdungen, der Ufte och
hans folk voro gömda, aflossudes ett skott.
Detta satte fart i alla preussarne; de gjorde
några väldiga språng åt sidan, hvarefter de
åter samlade sig och sköto mot skogen. Uffe
befallde nu äfven sina soldater att gifva eld,
och då preussarne hörde en hel gevärssalfva
från skogen, lade de genast benen på ryggen
och sprungo sin väg i den tron att hela skogs-
gen var Lesatt. Alltsammans inskränkte sig
emellertid här till smällarne; ingen död och
ingen sårad fanns å någondera sidan.
Uffe anställde nu ransakning, för att få höra
hvilken af hans folk det var som hade af-
lossat det första skottet; och det befanns då
att Sören Lundegaard var den skyldige. Han
fick en skarp tillrättavisning af Uffe, hvarpå
han svarade något modfälld:
— Ja, löjtvaonten får förlåta mig, ty det
var inte min skuld; det var mitt gevärs skuld.
— Ditt gevärs? Har det då gått sönder?
— Nej, svarade Sören, men det är ett så
underligt gevär; ty det kan ej tåla se en
preussare, utan att genast låta höra af sig på
det der viset.
De andra skrattade, men Uffe sade: