åymedelst genombryta fiendens leder, medar
denne ännu var intagen af förskräckelse öfver
kavalleri-cehocen,. Men Zimmerthal betänkte
icke att tillfället ej var särdeles gynnsamt
för ett sådant anfall. För det första var det
mörkt, och man brukar icke vara synnerligen
böjd för att angripa fienden, när man ej kan
se honom.
Men icke heller sjelfva terrängen var gynn-
sam, ty de måste först klättra öfver en gärdes-
gård, hvarunder de voro utsatta för fiendens
eld; och medan de klättrade kunde ju det
plötsligt tillkomna modet lätt gå förloradt, i
synnerhet som man icke hade stort förråd
deraf. Zimmerthal kommenderade nu: Fäll
bajonett! — Språngmarsch!4 men det var in-
gen som gjorde min af att springa. För att
ingifva folket mod, klättrade Zimmerthal sjelf
först öfver gärdesgården, sju eller åtta af de
modigaste följde honom, men alla de andra
förblefvo stående på summa fläck. Då han
närmade sig fienden, såg han en löjtnant vifta
med en hvit näsduk och hörde honom ropa:
— Skjut inte, kamrater! skjut inte!
Zimmerthal befallde sitt folk att icke skjuta
och sprang fram till löjtnanten, för att taga
hans sabel. Men då denne såg att hela an-
fallet utfördes af endast åtta man, ändrade
han hastigt mening och pästod att Zimmer-
thal var hans fånge, och att det var till sitt
eget folk han hade ropat: skjut inte! för
att hindra onödig blodsutgjutelse.