åymedelst genombryta fiendens leder, medar denne ännu var intagen af förskräckelse öfver kavalleri-cehocen,. Men Zimmerthal betänkte icke att tillfället ej var särdeles gynnsamt för ett sådant anfall. För det första var det mörkt, och man brukar icke vara synnerligen böjd för att angripa fienden, när man ej kan se honom. Men icke heller sjelfva terrängen var gynnsam, ty de måste först klättra öfver en gärdesgård, hvarunder de voro utsatta för fiendens eld; och medan de klättrade kunde ju det plötsligt tillkomna modet lätt gå förloradt, i synnerhet som man icke hade stort förråd deraf. Zimmerthal kommenderade nu: Fäll bajonett! — Språngmarsch!4 men det var ingen som gjorde min af att springa. För att ingifva folket mod, klättrade Zimmerthal sjelf först öfver gärdesgården, sju eller åtta af de modigaste följde honom, men alla de andra förblefvo stående på summa fläck. Då han närmade sig fienden, såg han en löjtnant vifta med en hvit näsduk och hörde honom ropa: — Skjut inte, kamrater! skjut inte! Zimmerthal befallde sitt folk att icke skjuta och sprang fram till löjtnanten, för att taga hans sabel. Men då denne såg att hela anfallet utfördes af endast åtta man, ändrade han hastigt mening och pästod att Zimmerthal var hans fånge, och att det var till sitt eget folk han hade ropat: skjut inte! för att hindra onödig blodsutgjutelse.