Botehållaren och soldaten. En aktad insärdare har lemnat oss följande bidrag till indelningsverkets historia: Under den pågående striden om billigheten eller obilligheten af de fordringar som af rotehållaren framställas, då fråga är om k. m:ts förslag rörande landtförsvarets ombildning, skulle det kanske ej vara alldeles ur vägen att, utan hetta, utan rättshafveri, utan biafsigt, upplysa den läsande allmänheten om några orsaker till rotehållarens länge hysta, ehuru först nu mera tydligt uttalade ovilja öfver indelningsverket i dess nuvarande tillämpning. Just i dess tillämpning ligger, enligt min tanke, fröet till det starka, allt mer och mer tilltagande ropet på en ändring. Om man genomläser ett knektekontrakt (enligt tryckta formulärer, hvilka lösas hos kompanichefen) af ej äldre datum än den 21 april 1840 och jemför dess lydelse med de föreskrifter som finnas åberopade i 4Stadganden rörande rotehållaren och soldaten, första afdelningen, sammandragna af krigsrådet Forssberg, äfvensom samma krigsråds utgifna SStadgandenr rörande hvarje särskildt regemente, så öfverensstämma föreskrifterna och deras tillämpning något så när, hvad ordalydelsen i ofvan åberopade kontrakt beträffar. Redan den tiden knotade dock rotehållaren öfver att soldaten, hvilken, sedan han af roten emottagit torpet i fullgodt skick, var skyldig att detsamma i viss mån sjelf underhålla, hvarken af befäl eller kronobetjening vid besigtningar åiades fullgöra ens den ri-gaste reparation å soldattorpet, utan roten fick och får ensam och uteslutande sig denna reparationsskyldighet ålagd. Hvad innebära då, bland andra, dessa ord i Stadgandenastt 71 2: Torpsyner, hvarvid bör undersökas huru åhoen fullgör sin pligt att vårda och iståndsätta det honom tilldelade torp, anställas hvart tredje år eller oftare, om särskilda förhållanden sådant kunna kräfvat. I nämnda kontrakt står äfven inryckt en punkt, som ej finnes i sammandragen, nemligen: Tjenar soldaten länge och minst 25 år, till rotens tillfredsställelse och med sitt befäls bifall, så vill roten, efter soldatens afgång, ihågkomma honom eller hans enka och oförsörjda barn med någon särskild, efter deras och rotehållarnes omständigheter lämpad, förmån. Emot detta tillägg i kontraktet har, mig veterligt, aldrig något prut afhörts från rotehållarens sida, ehuru denne mången gång ej setat i bättre omständigheter än den afskedade soldaten. Tager man så i handen ett knektekontrakt rörande samma regemente af år 1870, så finner man snart, hvilka ytterligare tillägg som egt rum vid tilläxpningen af indelningsverket, blott under tiden mellan 1840 och 1870. Så har roten ytterligare åtagit sig (blifvit ålagd) att, derest ej soldaten den 1 januari hvarje år sjelf erlagt det bestämda sparbanksinsättnings-beloppet, före det årliga afjöningsmötet till korporalen vid anfordran atgifva 10 rikedaler att för soldatens räkning i sparbank insättas, Dessa 10 rdr sger roten att sig utaf lönoch skopenninar gödtgörat, Då dessa lönoch skopenningar, hvilka belöpa sig till 5 rdr, blott utgöra halfva det belopp som roten borgar för, så ir detta åliggande redan i sig sjelf ofta en sifven förlust. Men hvar finnes förelagdt,