ora nå fm frukt REN ba RARE RE ES ERE RR För några dagar. gedan förekom i Dagligt Allehanda en artikel med öfverskrift Om de förenade rikenas ömsesidiga bidrag till det gemensamma försvaret, till hvilken några kommentarier erfordras. I vissa delar af nämnde artikel uttalar dess författare samma åsigter som vi hysa; men hvad angår dess hufvudsyftning komma vi till andra resultater och vyer än han. Uppsatsen innefattar egentligen en maning åt norrmännen att proportionsvis offra lika mycket åt försvarsväsendet som Sverige, men slutar med en välbehöflig persifflage öfver vår store Tinnerholm, Aftonbladsutgifvaren, hvilken med sina riksbekanta djupa insigter i den högre politiken helt nyligen förvånat verlden genom att göra sig till uppfinnare, om ock blott i andra hand, af det stora novrdvestliga europeiska statsförbundet (bestående af England, Nederländerna, Belgien, Danmark, Sverige och Norge), hvilket — sannolikt gemensamt med Frankrike sedan det kommit sig före — skulle utgöra motvigten till Rysslands och Preussens förmodade Europa-förderfvande planer. Vi kunna ej annat än instämma med Dagligt Allehanda, då det vid refererandet af denna Aftonbladistiska framtidsspekulation utropar med Kapten Puff: Detta; skulle sålunda utgöra balansen i Europa!4 Ja, der ha vi ägget! Detta är det stora mål, hvarthän våra krigsskandinaver i så många år sträfvat. Det ver för att inleda uppträdandet såsom en modern Bayard för denna framtidstanke som Han BSelv4 skulle inställa sig i spetsen för 422,000 Mand4 på Slesvigs slätter med gåmla Aftonblad till patronpapper. Det är för att kunna realisera denna dröm som våra entusiaster af den dansk-croiserade racen ännu alltjemt anstränga alla sina krafter för att ju förr desto heldre leda Sverige från fredens och det inre framåtskridandets arbete in på krigets hala bana. Det var derför hr Hedin sent om natten, mot slutet af andra kammarons öfverläggnivg om försvarsfrågan, uppträdde såsom stridens: röda hane och kallade försvarsutskottets betänkande Corimligt? derför att det var egnadt att lägga hinder i vägen för den sortens rustningar, som krigsentusiasterna så ifrigt förorda. Och det var slutligen derför som statsrådet Wennerberg vid samma tillfälle så mäkta förgrymmade sig öfver andra kammarens Segennyttas — en beskyllning, hvilken blifvit omtuggad ända till leda af våra Xframstående män af ett visst skaplynne, vare sig de haft sin plats vid konungens rådsbord, på representationens bänkar eller å en del tidningars byråer. Man är sannerligen Dagligt Allehanda tack skyldig för att äfven det börjat med löjets gissel behandla detta politiska karnstöperl, denna storordighet, denna chauvinism, som hafva sin urbild i den stortalande Barbeer och i Jacob von Tyboe, och hvilket är med rätta beryktadt sedan det hade sin plats i dessa trefliga ölstugor af fordna dagar, der verldens öden afgjordes lika hastigt som ölmuggen expedierades. Dylikt ordsvammel och dylika politiska funderingar vors der temligen oskadliga, ty de bortdunstade i allmänhet lika fort som ölruset, under hvilket de sågo dagen, och man skulle ej holler här i landet fästa synnerligt afseendo vid dem, om man ej hade så