Federerade monarkier.
Den så mycket af det politiska rättshaf
veriets ofelbare målsmän förkättrade idö
om de stera staternas fördelning i flera
med hvarandra förbundna, men mer elle
mindre sjelfstyrande, delar — denna idå
som kan sägas utgöra sjelfva grundtanken :;
Paris-kommunens ursprungliga framträdande,
påträffa vi på flera andra ställen än i Paris
och Frankrikes större städer, allt under
ifrigt omdanelsearbete. Hvad äro t. ex. de
nu redan gamla striderna i Österrikiska
monarkien mellan dess olika nationaliteters
och landsdelars intressen annat än cn strid
för det efterlängtade målet, att hvar och
en af dessa skall sjelf först och främst få
sköta sina egna angelägenheter för att der-
näst gemensamt deltaga i hvad som rör
dem alla?
Den österrikiska statens upplösning på-
börjades 1848 och påskyndades 1866 vid
Sadowa, hvarefter den kolossala statskroppen
med dess sammanhopade massor af särskilda
folkslag måste ordna sig, såsom en förbe-
redande åtgärd, i två särskilda politiska sam-
hällen: det ungerska eller så kallade Xtrans-
leithanska och det Sceisleithanska, hvars
hufvuddel skulle utgöras af det tyska Öster-
rike med Wien, men hvartill man kopplade
en mängd slaviska nationaliteter, bland an-
dra ozekerna i Böhmen och Mähren samt
Galizien med dess dels polska, dels ruthenska
invånare.
Hvar och on af de under österrikiska
kejsarspiran hörande nationaliteter sträfvar
nu, sedan redan vunna fördelar väckt hoppet
om slutlig fullständig framgång, att göra sig
så oberoende af de öfriga som möjligt; sträfva
med ett ord att sjelfva, utan främmando
inblandning, som alltid blir ett större eller
mindre våldförande, få afgöra sina egna an-
gelägenheter; och de österrikiska tyskarne
måste, samtidigt med att de blefve genom
Preussens krigiska framgångar och deraf
följande omdaning af Tyskland afskurne
från politiskt samlif med sina stamförvand.
ter, äfven uppgifva sitt länge innehafda
och ej alltid med tillbörlig moderation utöf-
vade öfvervälde öfver de icke-tyska inbyg-
garne i det cisleithanska riket. Det hopp
de hyste att få bibehålla sitt afgörande in-
Hytande på dessa har nemligen mer och mer
blifvit sviket. Ej blott i de särskilda land-
skapens enskilda representationer, utan äf-
ven vid de gemensamma öfverläggningarno
i Wien, hafva de slaviska medlemmarne
energiskt, och ofta med framgång, uppträdt,
hvarigenom det stora kejsarriket blifvit för-
satt i en permanent kris.
Ett anmärkningsvärdt stadium i denna
kris har nyligen bragt öfver den förut
herrskande nationaliteten den sorgliga er-
farenheten, att den icke endast har sina
slaviska grannar emot sig — isynnerhet
czcekerna — utan äfven sjelfva ministeren,
a till och med hans majestät kejsar Frans
Joseph, hvilken offentligt förklarat, att han
sillar. ministerens politik i afseende å in-
ymmandet af större rättigheter åt de na-
;ionaliteter, som hittills hållits 1 politiskt
örmynderskap. Czekernas medhåll från
vögsta ort har naturligtvis väckt mycket
md blod bland tyskarne, och till och med
offentligt tryck har man i anledning häraf
rotat att neka anslag till de nödiga stats-
itgifterna. Härom öfverlade man äfven på
ullt allvar, men när den afgörande stunden