Federerade monarkier. Den så mycket af det politiska rättshaf veriets ofelbare målsmän förkättrade idö om de stera staternas fördelning i flera med hvarandra förbundna, men mer elle mindre sjelfstyrande, delar — denna idå som kan sägas utgöra sjelfva grundtanken :; Paris-kommunens ursprungliga framträdande, påträffa vi på flera andra ställen än i Paris och Frankrikes större städer, allt under ifrigt omdanelsearbete. Hvad äro t. ex. de nu redan gamla striderna i Österrikiska monarkien mellan dess olika nationaliteters och landsdelars intressen annat än cn strid för det efterlängtade målet, att hvar och en af dessa skall sjelf först och främst få sköta sina egna angelägenheter för att dernäst gemensamt deltaga i hvad som rör dem alla? Den österrikiska statens upplösning påbörjades 1848 och påskyndades 1866 vid Sadowa, hvarefter den kolossala statskroppen med dess sammanhopade massor af särskilda folkslag måste ordna sig, såsom en förberedande åtgärd, i två särskilda politiska samhällen: det ungerska eller så kallade Xtransleithanska och det Sceisleithanska, hvars hufvuddel skulle utgöras af det tyska Österrike med Wien, men hvartill man kopplade en mängd slaviska nationaliteter, bland andra ozekerna i Böhmen och Mähren samt Galizien med dess dels polska, dels ruthenska invånare. Hvar och on af de under österrikiska kejsarspiran hörande nationaliteter sträfvar nu, sedan redan vunna fördelar väckt hoppet om slutlig fullständig framgång, att göra sig så oberoende af de öfriga som möjligt; sträfva med ett ord att sjelfva, utan främmando inblandning, som alltid blir ett större eller mindre våldförande, få afgöra sina egna angelägenheter; och de österrikiska tyskarne måste, samtidigt med att de blefve genom Preussens krigiska framgångar och deraf följande omdaning af Tyskland afskurne från politiskt samlif med sina stamförvand. ter, äfven uppgifva sitt länge innehafda och ej alltid med tillbörlig moderation utöfvade öfvervälde öfver de icke-tyska inbyggarne i det cisleithanska riket. Det hopp de hyste att få bibehålla sitt afgörande inHytande på dessa har nemligen mer och mer blifvit sviket. Ej blott i de särskilda landskapens enskilda representationer, utan äfven vid de gemensamma öfverläggningarno i Wien, hafva de slaviska medlemmarne energiskt, och ofta med framgång, uppträdt, hvarigenom det stora kejsarriket blifvit försatt i en permanent kris. Ett anmärkningsvärdt stadium i denna kris har nyligen bragt öfver den förut herrskande nationaliteten den sorgliga erfarenheten, att den icke endast har sina slaviska grannar emot sig — isynnerhet czcekerna — utan äfven sjelfva ministeren, a till och med hans majestät kejsar Frans Joseph, hvilken offentligt förklarat, att han sillar. ministerens politik i afseende å inymmandet af större rättigheter åt de na;ionaliteter, som hittills hållits 1 politiskt örmynderskap. Czekernas medhåll från vögsta ort har naturligtvis väckt mycket md blod bland tyskarne, och till och med offentligt tryck har man i anledning häraf rotat att neka anslag till de nödiga statsitgifterna. Härom öfverlade man äfven på ullt allvar, men när den afgörande stunden