bref uttalat sin fördömelse såväl öfver de-
spotismen som revolutionen, isynnerhet så-
dan den sednare uppenbarat sig genom
Ckommunen4, Han fortsätter derefter:
Är dock franska folket det enda skyldiga och
är kanonen det enda hjelpmedlet? Vaktom
oss för en så lätt och förderflig illusion, som
skulle betaga oss frukten af denna förskräck
liga lexa. Gladstone sade en dag: 19:de år-
hundradet är arbetarnes århundrade. Arbe-
tarefrågan är i sjelfva verket den, som mest
sysselsätter statsmannen och vetenskapsman-
nen, och vårt samhälle skall icke hafva någon
frid, förrän densamma blifvit löst. Andra
kejsardömet hade mycket befattat sig med
denna fråga, men alltför mycket i de romer-
ska Czesarernas traditioner: Panem et cir-
censes! (utkomst och förlustelser.) Det hade
endast blick för de materiela förbättringarne
och äfven härvid betjenade de sig icke at de
bästa medel, såsom det öfverdrifna byggandet
i de större städerna, i synnerhet i Paris, be-
vittna, hvilka beröfvade landsorterna de armar,
som man der så nödvändigt behöfde, och ho-
pade en ständigt växande befolkning utan fa-
miljelif, utan religion och följaktligen utan
moral. Man hade bort tänka på denna allmänna
folkundervisning, som är hemmastadd hos våra
grannar på andra sidan Rhen och åtminstone
i samma grad som militärorganisationen utgör
Tysklands styrka. Äfven borde man varit be-
tänkt på att bota de båda sår, som gnaga på
vårt folks inelfvor: soldaternas ogifta tillstånd
och qvinnornas prostitution, och öfverhufvud
taget skulle man nedstörtat lyxen och kor-
ruptionen från deras höjd i samhället.
Hvad kyrkan beträffar, så har hon ingen-
ting gjort, som skulle kunna bidraga till lös-
ningen af detta stora problem. Påfvens verlds-
liga makt och ofelbarhet hade på annat håll
fängslat deras tankar, som i detta ensamt i
sitt slag stående tidsmoment styrde kyrkans
öde. I stället för att förkunna denna verlds
vanlottade evangeliets läror och löften, hade de
i pressens bullrande echon, mången gång
genom sina biskopars röst, låtit höra de häf-
tiga diskussionerna öfver påfven-konungen.
ofördragsamhetens upptagande bland kyrkans
trosartiklar och inqvisitionens erkännande för
helig. Jag smädar icke den politiska oeh re
ligiösa regim, som vi i mer än tjugo år haft
och som kan resumeras i de båda orden:
Otro i Paris, fanatism i Rom; jag smädar
icke, anklagar icke; jag endast berättar. Jag
säger, att det är nutidens lära och att de
gäller att veta, om vi skola fortfara i dess:
olycksbringande villfarelser. Vid anblicker
af detta brinnande Paris, som jag bebott,
hvilket jag predikat och hvars historia jaf
känner, har jag rätt att höja detta smärtan:
rop: Det är verket af ett folk, som icke mer:
har någon Gnd. Och lika mycket är det de
ras verk, som göra det omöjligt att tro p
denna Gud och framför allt att älska honom