bref uttalat sin fördömelse såväl öfver despotismen som revolutionen, isynnerhet sådan den sednare uppenbarat sig genom Ckommunen4, Han fortsätter derefter: Är dock franska folket det enda skyldiga och är kanonen det enda hjelpmedlet? Vaktom oss för en så lätt och förderflig illusion, som skulle betaga oss frukten af denna förskräck liga lexa. Gladstone sade en dag: 19:de århundradet är arbetarnes århundrade. Arbetarefrågan är i sjelfva verket den, som mest sysselsätter statsmannen och vetenskapsmannen, och vårt samhälle skall icke hafva någon frid, förrän densamma blifvit löst. Andra kejsardömet hade mycket befattat sig med denna fråga, men alltför mycket i de romerska Czesarernas traditioner: Panem et circenses! (utkomst och förlustelser.) Det hade endast blick för de materiela förbättringarne och äfven härvid betjenade de sig icke at de bästa medel, såsom det öfverdrifna byggandet i de större städerna, i synnerhet i Paris, bevittna, hvilka beröfvade landsorterna de armar, som man der så nödvändigt behöfde, och hopade en ständigt växande befolkning utan familjelif, utan religion och följaktligen utan moral. Man hade bort tänka på denna allmänna folkundervisning, som är hemmastadd hos våra grannar på andra sidan Rhen och åtminstone i samma grad som militärorganisationen utgör Tysklands styrka. Äfven borde man varit betänkt på att bota de båda sår, som gnaga på vårt folks inelfvor: soldaternas ogifta tillstånd och qvinnornas prostitution, och öfverhufvud taget skulle man nedstörtat lyxen och korruptionen från deras höjd i samhället. Hvad kyrkan beträffar, så har hon ingenting gjort, som skulle kunna bidraga till lösningen af detta stora problem. Påfvens verldsliga makt och ofelbarhet hade på annat håll fängslat deras tankar, som i detta ensamt i sitt slag stående tidsmoment styrde kyrkans öde. I stället för att förkunna denna verlds vanlottade evangeliets läror och löften, hade de i pressens bullrande echon, mången gång genom sina biskopars röst, låtit höra de häftiga diskussionerna öfver påfven-konungen. ofördragsamhetens upptagande bland kyrkans trosartiklar och inqvisitionens erkännande för helig. Jag smädar icke den politiska oeh re ligiösa regim, som vi i mer än tjugo år haft och som kan resumeras i de båda orden: Otro i Paris, fanatism i Rom; jag smädar icke, anklagar icke; jag endast berättar. Jag säger, att det är nutidens lära och att de gäller att veta, om vi skola fortfara i dess: olycksbringande villfarelser. Vid anblicker af detta brinnande Paris, som jag bebott, hvilket jag predikat och hvars historia jaf känner, har jag rätt att höja detta smärtan: rop: Det är verket af ett folk, som icke mer: har någon Gnd. Och lika mycket är det de ras verk, som göra det omöjligt att tro p denna Gud och framför allt att älska honom