las, Som man sedan tölt, och personalen måste nöja sig med måttliga inkomster. Med anledning af afslutade posttraktater erhöll han polska (ryska) Stanislausordens 1:a klass samt kommendörskraschaner af danska Dannebrogsorden, preussiska Röda örns orden och norska St Olafsorden, hvars äldste kommendör han var vid sin död. Allt detta på 1840-talet, likasom lilla svenska Nordstjernan, hvars kommendörskraschan deremot först den 25 september år 1865 tilldelades honom. (Och då — det är betecknande för ordensväsendet — erhöll han den antagligen icke för sin mångsidiga, förtjenstfulla verksamhet, utan derför att han var en synnerligen framstående ledamot af den deputation, som Örebro läns landsting, genomträngdt af glädje öfver att prins Oscars nyfödde gosse blifvit kallad hertig af Nerike, uppskickade till Stockholm att a landstingets tacksamhet för så mycken nåd, Riksdagsmannen Hamilton har i denna egenskap tillryggalagt en mer än 40-årig bana, börjad på riddarhuset år 1828 och slutad i första kammaren med 1870 års riksdag. Derunder arbetade han företrädesvis för kulturfrågor, för brottmålslagens mildrande och bräavinslagens förbättrande, för representatonsreformen samt för en friare lagstiftning och för näringsfrihet. Från ungdomen varmt frisinnad, kunde han dock, lika litet som de flesta, fullt hålla jemna steg med tiden och Aan delade med månge liberale ödet att blifva ansedd som gammalliberal. Han var god talare och hördes gerna, likasom ock det var ett nöje att se den ståtlige mannen och gubben med de vackra dragen, det hjertliga uttrycket och det välljudande tonfallet, då han lade sitt ord i vågskålen till en god saks örmån. Man märkte ej då — hvad kanske på det hela var lyckobringande — att han var ofärdig, låghalt, och stundom hade svårt att röra sin tunga kropp. — Mot honom såsom politisk person anmärktes emellertid — och det får ej af en samvetsgrann minnestecknare förbigås — att han, stundom opolitiskt öppen, deremot stundom var väl mycket politisk, mer än önskligt diplomat af konung Oscars skola, så att vännerna sade sig ej fullt veta hvar de hade honom. — År 1834 ledamot i bevillningsutskottet, blef han 1840 och 1844 ordförande i allmänna besvärs och eckonomi-utskottet, 1843 ordförande istatsrevisionen och efter 1863 års riksdag ordförande i komiten för befrämjande af det då hvilande kungliga representationsförslaget, till hvars försvar han uppträdde jemviäl såsom författare. IT hemmet delade han sin tid mellan sin Familj och skötandet af en vidlyftig ekonomi, utvecklande i storartad skala af bruksrörelser, afskaffande af stattorparesystem och bränvinsbränning, införande af torftagning och rationel skogshushållning, nyodlingar af mer iän tvåtusen tunnland, byggnadsarbeten, jernbanor, 0. 8. v. Men tiden räckte ändock till för studier, för kommunala värf, för skriftställeri och för konst. Hans tafvelsamling är rik och innehåller saker af stort värde. Sjelf har han utgifvit åtskilliga goda litografiska teckniogar: till Nicanders Runor, till Tegners Frithiof och Axel, ur Sveriges äldre historia, Gustat 2 Adolt vid Lätzen m. m. Gift 1830 med friherrinnan Lovisa Johanna Hamilton, född Ridderstolpe, som afled 1853 öfverlefves han af 2 söner och 1 dotter.