las, Som man sedan tölt, och personalen må-
ste nöja sig med måttliga inkomster.
Med anledning af afslutade posttraktater
erhöll han polska (ryska) Stanislausordens 1:a
klass samt kommendörskraschaner af danska
Dannebrogsorden, preussiska Röda örns orden
och norska St Olafsorden, hvars äldste kom-
mendör han var vid sin död. Allt detta på
1840-talet, likasom lilla svenska Nordstjernan,
hvars kommendörskraschan deremot först den
25 september år 1865 tilldelades honom. (Och
då — det är betecknande för ordensväsendet
— erhöll han den antagligen icke för sin
mångsidiga, förtjenstfulla verksamhet, utan
derför att han var en synnerligen framstående
ledamot af den deputation, som Örebro läns
landsting, genomträngdt af glädje öfver att
prins Oscars nyfödde gosse blifvit kallad her-
tig af Nerike, uppskickade till Stockholm att
a landstingets tacksamhet för så mycken
nåd,
Riksdagsmannen Hamilton har i denna egen-
skap tillryggalagt en mer än 40-årig bana,
börjad på riddarhuset år 1828 och slu-
tad i första kammaren med 1870 års riksdag.
Derunder arbetade han företrädesvis för kul-
turfrågor, för brottmålslagens mildrande och
bräavinslagens förbättrande, för representa-
tonsreformen samt för en friare lagstiftning
och för näringsfrihet. Från ungdomen varmt
frisinnad, kunde han dock, lika litet som de
flesta, fullt hålla jemna steg med tiden och
Aan delade med månge liberale ödet att
blifva ansedd som gammalliberal. Han var
god talare och hördes gerna, likasom ock det
var ett nöje att se den ståtlige mannen och
gubben med de vackra dragen, det hjertliga
uttrycket och det välljudande tonfallet, då
han lade sitt ord i vågskålen till en god saks
örmån. Man märkte ej då — hvad kanske
på det hela var lyckobringande — att han
var ofärdig, låghalt, och stundom hade svårt
att röra sin tunga kropp. — Mot honom så-
som politisk person anmärktes emellertid —
och det får ej af en samvetsgrann minnes-
tecknare förbigås — att han, stundom opo-
litiskt öppen, deremot stundom var väl myc-
ket politisk, mer än önskligt diplomat af
konung Oscars skola, så att vännerna sade
sig ej fullt veta hvar de hade honom. — År
1834 ledamot i bevillningsutskottet, blef han
1840 och 1844 ordförande i allmänna besvärs
och eckonomi-utskottet, 1843 ordförande istats-
revisionen och efter 1863 års riksdag ordfö-
rande i komiten för befrämjande af det då
hvilande kungliga representationsförslaget, till
hvars försvar han uppträdde jemviäl såsom
författare.
IT hemmet delade han sin tid mellan sin
Familj och skötandet af en vidlyftig ekonomi,
utvecklande i storartad skala af bruksrörel-
ser, afskaffande af stattorparesystem och brän-
vinsbränning, införande af torftagning och ra-
tionel skogshushållning, nyodlingar af mer iän
tvåtusen tunnland, byggnadsarbeten, jernbanor,
0. 8. v. Men tiden räckte ändock till för stu-
dier, för kommunala värf, för skriftställeri och
för konst. Hans tafvelsamling är rik och in-
nehåller saker af stort värde. Sjelf har han
utgifvit åtskilliga goda litografiska teckniogar:
till Nicanders Runor, till Tegners Frithiof och
Axel, ur Sveriges äldre historia, Gustat 2
Adolt vid Lätzen m. m.
Gift 1830 med friherrinnan Lovisa Johanna
Hamilton, född Ridderstolpe, som afled 1853
öfverlefves han af 2 söner och 1 dotter.