RRENO TNE RAS
Om de politiska partierna i Sverige.
Många af våra läsare torde erinra sig
ett och annat här meddeladt utdrag af en
följd artiklar, som under förra året förekom
under fubriken: Politiska betraktelser i tid-
skriften XFramtiden. De vittnade om en
oväldig och hög öfverblick af vårt statslif
och ha icke förfelat verkan på riksdagens
hållning gentemot regeringen.
I ett af de under detta år utkomna häf-
tena läses cn fortsättning af dessa betrak-
telser, högligen förtjent af att i samman-
drag bekantgöras för en större läsekrets.
Författaren (—T—) har antagit såsom
gifvet att regeringens styrelsegrundsatser
och handlingssätt skola vara bestämda af
de åsigter som uttalas af representationen,
men att riksdagen aldrig kan få on behö-
rig betydelse i detta hänseende så länge
den till en stor del, såsom för närvarande
är förhållandet, består af embets- och tjen-
stemän, d. v. s. af regeringens egna orga-
ner. Skulle man i detta fall framdeles få
se någon förändring, skall riksdagens me-
ning få en helt annan klang och en helt
annan betydelse än för närvarande. Men
riksdagen, det är riksdagens majoritet; och
vi äro således straxt inne på partifrågan,
hvarvid man i första rummet torde komma
att tänka på partierna inom andra kam-
maren.
Sedan författaren bevisat berättigandet af
partiers tillvaro, erinrar han med historion
i handen huruledes verkliga partibildningar
numera gälla den politiska jemnlikheten, i
stället att de förut gällde de politiska per-
sonerna eller klasserna. Sedan hos oss i
våra dagar — fortsätter författaren - de
privilegierade stånden och klassväsendet för-
lorat sin politiska betydelse, och någon strid
vare sig dem sinsemellan eller mellan dem
såsom sådana och det egentliga folket icke
kan komma i fråga, ej heller mellan folket
och envåldsmakten, sedan denna senare, så-
som vi förmoda, för alltid blifvit krossad,
återstår ingen annan grund för partidelning
än frågan om politisk jemlikhet å ena si-
dan och om de politiska rättigheternas större
eller mindre begränsning å andra sidan, med
andra ord frågan om folkmujoritet eller mi-
noritet såsom maktens rätta innehafvare,
nemligen demokratiens majoritet, och mino-
riteten af den aristokrati, som nu för tiden
sammansättes af de heterogena elementen
börd, penningar, högre bildning, embete, vä-
sentligen de trenne sistnämnda. Det är så-
ledes denna synpunkt man måste fasthälla,
om man vill åstadkomma någon stadig och
lifskraftig partigruppering; man måste hafva
ett demokratiskt parti, representerande folk-
majoriteten, och ett detsamma motsatt parti
— hvad namn nu än derför må vara pas-
sande, i fall icke det af aristokrutiskt, så-
som tillförene egande en specialbetydelse,
duger — representerande en mer eller min-
dre betydande minoritet af folket.
SOm vi anse att det parti, som önskar
att öfverflytta den politiska makten fill
folkmajoriteten, med andra ord det demo-
kratiska partiet, icke allenast är ett berät-
tigadt parti, utan det mest berättigade, så
blir nästa fråga, hvad vårt land beträffar,
att närmare bestämma innehållet af de for-
dringar detta parti har att uppställa eller,
hvad man bruka kalla, att uppgifva dess
program. I sin största allmänhet lyder sva-
ret naturligtvis: att utvidga vulrätter; men
FORSEN TAS DEE RR IBIONSB OLE RDR BT NIKOS RESPEKTEN