RRENO TNE RAS Om de politiska partierna i Sverige. Många af våra läsare torde erinra sig ett och annat här meddeladt utdrag af en följd artiklar, som under förra året förekom under fubriken: Politiska betraktelser i tidskriften XFramtiden. De vittnade om en oväldig och hög öfverblick af vårt statslif och ha icke förfelat verkan på riksdagens hållning gentemot regeringen. I ett af de under detta år utkomna häftena läses cn fortsättning af dessa betraktelser, högligen förtjent af att i sammandrag bekantgöras för en större läsekrets. Författaren (—T—) har antagit såsom gifvet att regeringens styrelsegrundsatser och handlingssätt skola vara bestämda af de åsigter som uttalas af representationen, men att riksdagen aldrig kan få on behörig betydelse i detta hänseende så länge den till en stor del, såsom för närvarande är förhållandet, består af embetsoch tjenstemän, d. v. s. af regeringens egna organer. Skulle man i detta fall framdeles få se någon förändring, skall riksdagens mening få en helt annan klang och en helt annan betydelse än för närvarande. Men riksdagen, det är riksdagens majoritet; och vi äro således straxt inne på partifrågan, hvarvid man i första rummet torde komma att tänka på partierna inom andra kammaren. Sedan författaren bevisat berättigandet af partiers tillvaro, erinrar han med historion i handen huruledes verkliga partibildningar numera gälla den politiska jemnlikheten, i stället att de förut gällde de politiska personerna eller klasserna. Sedan hos oss i våra dagar — fortsätter författaren de privilegierade stånden och klassväsendet förlorat sin politiska betydelse, och någon strid vare sig dem sinsemellan eller mellan dem såsom sådana och det egentliga folket icke kan komma i fråga, ej heller mellan folket och envåldsmakten, sedan denna senare, såsom vi förmoda, för alltid blifvit krossad, återstår ingen annan grund för partidelning än frågan om politisk jemlikhet å ena sidan och om de politiska rättigheternas större eller mindre begränsning å andra sidan, med andra ord frågan om folkmujoritet eller minoritet såsom maktens rätta innehafvare, nemligen demokratiens majoritet, och minoriteten af den aristokrati, som nu för tiden sammansättes af de heterogena elementen börd, penningar, högre bildning, embete, väsentligen de trenne sistnämnda. Det är således denna synpunkt man måste fasthälla, om man vill åstadkomma någon stadig och lifskraftig partigruppering; man måste hafva ett demokratiskt parti, representerande folkmajoriteten, och ett detsamma motsatt parti — hvad namn nu än derför må vara passande, i fall icke det af aristokrutiskt, såsom tillförene egande en specialbetydelse, duger — representerande en mer eller mindre betydande minoritet af folket. SOm vi anse att det parti, som önskar att öfverflytta den politiska makten fill folkmajoriteten, med andra ord det demokratiska partiet, icke allenast är ett berättigadt parti, utan det mest berättigade, så blir nästa fråga, hvad vårt land beträffar, att närmare bestämma innehållet af de fordringar detta parti har att uppställa eller, hvad man bruka kalla, att uppgifva dess program. I sin största allmänhet lyder svaret naturligtvis: att utvidga vulrätter; men FORSEN TAS DEE RR IBIONSB OLE RDR BT NIKOS RESPEKTEN