aldrig se mig åter! — Uffe, Uffe, hur kunde
du ha hjerta att göra så? Jag har gått och
tänkt och tänkt derpå, jag har gråtit och
gråtit deröfyver; först i gär då jag mottog ditt
bref med all den kärlek, eom deri funnit sitt
uttryck, först då blef mitt sinne lättare; i
dag har jag kunnat läsa min morgonbön med
ett fritt och gladt hjerta, och nu vill jag
skrifva till dig, innan de mörka tankarne åter
komma öfver mig.
Du är icke lycklig i valet af förespråkare.
Sist var det Palle Löve du valde och nu
faster Malena. Jag vill i största korthet be-
rätta för dig huru det gick.
Vi sutto vid frukostbordet, din far och jag,
då faster Malena kom på besök till oss. Om
den kära menniskan bara kunde taga saker
och ting på ett litet varligare sätt, men när
det är något på färde, kommer hon alltid in-
störtande, som om elden satt i knutarne och
gör derigenom ondt värre.
Har ni hört att Uffe gått med i kriget?
utbrast hon, innan hon ännu hunnit säga god
dag. Jag fattades af en svindel, jag såg blott
att de blå ådrorna på pappas panna började
svälla — men för ett par ögonblick var det
mig omöjligt att vidare tänka, se eller höra.
Jag förblef sittande orörlig i gungstolen, all-
ting gick upp och ned för mig. Då jag
ändtligen återvann fattningen, såg jag faster
Malena stå i dörren och hörde pappa ropa till
henne, att hon aldrig mera skulle understå