aldrig se mig åter! — Uffe, Uffe, hur kunde du ha hjerta att göra så? Jag har gått och tänkt och tänkt derpå, jag har gråtit och gråtit deröfyver; först i gär då jag mottog ditt bref med all den kärlek, eom deri funnit sitt uttryck, först då blef mitt sinne lättare; i dag har jag kunnat läsa min morgonbön med ett fritt och gladt hjerta, och nu vill jag skrifva till dig, innan de mörka tankarne åter komma öfver mig. Du är icke lycklig i valet af förespråkare. Sist var det Palle Löve du valde och nu faster Malena. Jag vill i största korthet berätta för dig huru det gick. Vi sutto vid frukostbordet, din far och jag, då faster Malena kom på besök till oss. Om den kära menniskan bara kunde taga saker och ting på ett litet varligare sätt, men när det är något på färde, kommer hon alltid instörtande, som om elden satt i knutarne och gör derigenom ondt värre. Har ni hört att Uffe gått med i kriget? utbrast hon, innan hon ännu hunnit säga god dag. Jag fattades af en svindel, jag såg blott att de blå ådrorna på pappas panna började svälla — men för ett par ögonblick var det mig omöjligt att vidare tänka, se eller höra. Jag förblef sittande orörlig i gungstolen, allting gick upp och ned för mig. Då jag ändtligen återvann fattningen, såg jag faster Malena stå i dörren och hörde pappa ropa till henne, att hon aldrig mera skulle understå