— Vi äro vid Bov, precis på samma ställe
der vi för fjorton dagar sedan lärde tyskarne
dansa hamburgervals ända ned till Rendsborg.
. — Således ha vi ingenting vunnit?
— Inte ett halmstrå, snarare förlorat, ty
vi skola draga oss ännu längre tillbaka. Kan-
ske sitta vi fjorton dagar härefter och hålla
utkik någonstädes deruppe vid Skagen.
Uffe suckade. Svält och möda, blod och
svett, sår och död — mycket offradt, intet
vunnet.
Kapten Amstrup märkte det sorgsna uttrycket
i Uffes ansigte och sade derför:
— Vi skola icke tappa modet. Efter den
onda dagen kommer den goda, säger turken —
skål, Uffe!
Han stötte sitt glas mot Uffes, denne drack
långsamt, men det klara vinet kunde icke för-
jaga hans dystra tankar.
På Als sammanträffade Uffe med Björn. De
blefvo båda inqvarterade i en stor bondgård.
Bonden var en ifrig danskvän, hans två söner
voro med i danska hären, och sjelf hade han varit
mycket verksam för att få landstormen orga-
niserad. Hans långa blå fock hängde på väg-
gen, på kragen var en hvit remsa fastsydd;
det var den alsiska landstormens uniform.
Sjelf hade han gevär, men åt sitt folk kunde
han endast gifva ett slags lansar, hvilka
giordes af lie-blad, som bundos fast vid långa
skaft. Nils Johånnsen, så hette han, var vid
godt lynne, han hvisslade den tappre land-