Uffe gick med nedlutadt hufvud, försjunken
i sina tankar, då han plötsligt skrämdes af
ett dundrande: N
— Halt! Hvem der!
Han tog ett steg tillbaka och såg en fälld
bajonett framför sig.
— Hurra! ropade Sören, nu äro vi hos dan-
skarne.
Skildtvakten delade cmellertid icke hang
glädje, utan sade med köld:
— Lösen!
Denna kände hvarken Uffe eller Sören; de
blefvo derför, enligt sin begäran, förda till
vakthafvande officeren, för att afgifva en för-
klaring. Under det Uffe som bäst stod och
berättade sina öden, afbröts han plötsligt af
någon som fattade honom i kragen och ropade:
honom tar jag; det är en af mitt folk.
, Det var kapten Amstrup, som utan vidare
omständigheter förde Uffe bort med sig.
— Ändtligen har jag då funnit en liten
solglimt midt i ailt detta clände, utbrast han.
Jag tänkte att ni låg nero vid Slesvig med
näsan ett stycke under jorden, eftersom jag
inte har sett er på så länge. Men vet ni
hvad, det gör mig lika godt som en sup gam-
mal rom att återse er, ty ni är ändå ett strå
hvassare än alla de andra smörgåshjeltarne jag
har i mitt kompani. Ni skulle ha sett huru
de länga karlarne sprungo i går i Flensborg
som en flock kaniner, då man inbillade dem
att preussarne voro der. Nu ligger jag häri
UFFE UJELMS OCH PALLE LÖVES BEDRIFTER. GS,