nog veta, till hvilket land de höra: Ni har ingen atting om, hvilket förderf herrskar i Slesvig; folket här tänker endast på att förtjena pengar och utvidga sina jordegendomar, för öfrigt är det dem likgiltigt om påfven eller storturken regerar dem. Slesvigarne behöfva en dugtig upptuktelse, låt dem blott få piskan på ryggen, så tror jag väl att de skola vakna en gång ur sin dvala och lära sig förstå, hvar de äro hemma. Niels Johannsen bodde som en herreman. Rummen voro prydda med arabesker på väggar och tak, grarna träsnideriarbeten föroekommo å dörrkarmarne, och oljemålningar öfver dörrarne. Framför fönstren med deras klara glasrutor voro långa hvita gardiner uppfistade; möblerna voro af mahogny och smakfullt arbetade. I högtidsrummet stodo två fortepianon — ett kunde ha varit nog, men Niels Johannsen menade, att det borde vara två för symmetrins skull. I gästrummen funnos sängar med omhängen och vackra toalettbord — på de. mjuka kuddarne smakade hvilan utmärkt efter de hårda strapatserna. Och kosten var icke knapp: ofvanpå köttsoppan flöt ett halftums-tjockt lager af flott, och Niels Johannsen sparade icke på sina gäss och kalkoner. Sören Lundegaard fann denna mathållning förträfflig; han använde sein dag till att äta och sofva, och om qvällen dansade han med de alsiska töserna vid musik af blåsinstrumenter. Den första lediga stund, Uffe fick, begagnade