soldat, medan han hamrade på sina lansar;
det . föriorade slaget vid Slesvig tycktes icke
ha gjort synnerligen starkt intryck på honom.
Uffe uttalade sin förundran häröfver.
— Ni skulle ha lefvat här i Slesvig under
de sista tio åren, sade bonden, så skulle ni
vara lika glad som jag öfver att det ändtligen
har gått hål på bölden. Huru vi varit pinade
och plågade och lurade på alla vis, derom
kan ni inte göra er en föreställning. Från
Köpenhamn var ingen hjelp att förvänta, ty
de kloka herrarne derborta gjorde bara ondt
värre. Kung Kristian var en mycket försla-
gen man, men han förstod inte alls, huru man
skulle behandla tyskarne. Nej, då prisar jag
kung Fredrik, det är en karl af annan ull,
han vet hur man skall bringa tyskarne till
förnuft, de skola ha så mycket smrj, de
möjligtvis kunna tåla.
— Men det var ändå vi som fingo stryk
den här gången; och nu är hela Slesvig i
tyskarnes våld, invände Uffe.
— Äfven det är bra, svarade Niels Johann-
scn; jag skall säga er, här i Slesvig finnes
en otrolig mängd vindflöjlar, som inte sjelfva
veta, om de vilja vara danskar eller tyskar.
Allt hvad man talar till dem om kungar och
fosterland och modersmål, om hvad oss heligt
och dyrbart är, det är predikadt för döfva
öron. De vilja bara äta och dricka och ha
sin matro. Låt nu tyskarne bara göra dem
litet heta om öronen, så skola vi få se att de