soldat, medan han hamrade på sina lansar; det . föriorade slaget vid Slesvig tycktes icke ha gjort synnerligen starkt intryck på honom. Uffe uttalade sin förundran häröfver. — Ni skulle ha lefvat här i Slesvig under de sista tio åren, sade bonden, så skulle ni vara lika glad som jag öfver att det ändtligen har gått hål på bölden. Huru vi varit pinade och plågade och lurade på alla vis, derom kan ni inte göra er en föreställning. Från Köpenhamn var ingen hjelp att förvänta, ty de kloka herrarne derborta gjorde bara ondt värre. Kung Kristian var en mycket förslagen man, men han förstod inte alls, huru man skulle behandla tyskarne. Nej, då prisar jag kung Fredrik, det är en karl af annan ull, han vet hur man skall bringa tyskarne till förnuft, de skola ha så mycket smrj, de möjligtvis kunna tåla. — Men det var ändå vi som fingo stryk den här gången; och nu är hela Slesvig i tyskarnes våld, invände Uffe. — Äfven det är bra, svarade Niels Johannscn; jag skall säga er, här i Slesvig finnes en otrolig mängd vindflöjlar, som inte sjelfva veta, om de vilja vara danskar eller tyskar. Allt hvad man talar till dem om kungar och fosterland och modersmål, om hvad oss heligt och dyrbart är, det är predikadt för döfva öron. De vilja bara äta och dricka och ha sin matro. Låt nu tyskarne bara göra dem litet heta om öronen, så skola vi få se att de