staden. Hvarje försök från militärpartiets
sida att företaga något afgörande i författ-
ningsfrågan hotade Thiers att besvara med
sitt ögonblickliga afträdande. Ännu synes
han kunna räkna på majoriteten inom för-
samlivgen.
Nationalförsamlingen i Versailles vill icke
längre - — skrifver en korrespondent till
eTimest — hafva männen af den fjerde
september vid styret. Hon betraktar dem
såsom upphofsmän till de olyckor, hvilka nu
hemsökt landet. Hufvudstadens brand be-
lyser deras fel med ett dystert sken och har
gjort dem ännu djupare hatade än de förut
voro. Om hr Thiers vill söka ursäkta dem,
kommer han att falla med dem. Hr Thiers
har ett mycket ädelt mål för sina sträfvan-
den; det har varit hans önskan att, innan
en ny bestämd regeringsform antages, Frank-
rikes affärer skulle hinna ordnas, folket
lugnas, ordningen återupprättas och finan-
serna redas; och för att nå ett så högt mål
har han sökt tillbakahålla den otåligt, mildra
vreden hos den uppretade — med ett ord,
medla mellan partierna, Jag vet icke, om
han skall lyckas fullborda detta svåra värf.
Han har jemte sina många utmärkta ogen-
skaper och ovanliga talanger vissa fel som
motverka hans sträfvanden. Så till exem-
pel tål han icke gerna motsägelser, har svårt
för att med lugn höra savningen och söker
derföre icke gerna upp sådana personer, som
skulle kunna och vilja söga honom denna.
Också har han aldrig trott på något allvar-
samt försvar från insurrektionens sida, sedan
armån väl en gång inträngt i Paris. Han
har aldrig satt tro till de berättelser, hvilka
meddelats honom af personer som kommit
från Paris, om anlagda. minor, om fruktans-
värda barrikader, och om petroleumförråder
i källarne. De senaste händelserna ha olyck-
ligtvis ådagalagt, att han bibehöll en alltför
hög tanke om det lägre folket i Paris. Nu
är den stora staden till hälften förstörd
samt beröfvad åtskilliga af sina monumentala
byggnader och konstskatter, och den har för-
lorat till och med sin egenskap af hufvud-
stad, hvadan den också, i många personers
tanke, är dömd till att aftaza och småningom
gå under. Måtte icke landet dragas med i
olyckan af detta Paris, der det oförsigtigt
nog koncentrerat hela sitt lif! Hvem vet,
om det icke efter ett fall, så djupt och till
utseendet så hjelplöst, skall finna denna
källa till frihet och oberoende, som det har
saknat allt sedan den första revolutionens tid?
Från Versailles telegraferades den 30 maj:
Nationalförsamlingen diskuterade i går frå-
gan om Metz kapitulation. Changarnier er-
inrade dervid om de händelser, som före-
gingo armåns återtåg till Metz. Han be-
skyllde den dåvarande öfverbefälhafvaren
för obeslutsamhet och för att han förspillt
tiden, hvarigenom det blef för fienden möj-
ligt att fullständigt innesluta Metz; men
han betonade att det endast var hungers
nöd som beröfvat armån förmågan att göra
motstånd. Den 24 oktober hade Changar-
nier, på grund af krigsrådets beslut, blifvit
sänd som parlamentär för att för armån be-
gära fri afmarsch till Algior. Prins Fredrik
Karl lofvade, i enlighet med erhållna order
från Versailles, att en bataljon skulle få
aftåga, men detta blef ej antaget. Bazaine
— tillade Changarnier — var förföljd af
olyckan, men kapitulationen hade hvarken
varit förberedd eller möjlig att undvika.
Han bad församlingen att icke låta någon
hatfull misstanke hvila på män, som alltid
hade varit berömda generaler. — Thiers ut-
talade sin glädje öfver, att Changarnier hade
påtagit sig att försvara en af Frankrikes
tappraste krigare. Han ämnade tillsätta en
kommission för att undersöka förhållandet
vid Metz kapitulation, som Bazaine sjelf be-
gärt, om nationalförsamlisgen fordrade en
sådan. — Krigsministern förklarade att det
var bestämd lag, att hvarje kommendant,
som öfverlemnade en fästning, skulle stiäl-
las för krigsrätt, och han ville äfven i detta
fall uppfylla sin pligt som krigsminister.