— 20 —
laddade gevär, som hade order att, om någon
af fångarne försökte fly, genast skjuta ned
honom som en hund, och gafs denna order
med tillräckligt hög röst för att alla skulle
kunna höra den.
Palle Löve erfar jordlifvets hastiga
omvexlingar.
Fångarne voro förda upp på vinden och
hade hittils sluppit undan alla misshandlingar,
om man undantager det kok stryk, som Palle
fått. Men hvad skulle väl hädanefter ske?
Månne man icke hade skonat dem endast för
att sedan låta dem uthärda så mycket griäs-
ligare marter? Minnen från Coopers romaner
uppdöko på ett förfärligt sätt i Palles ångest-
fulla själ, han erinrade sig den ohyggliga tor-
tyr indianerna läto sina fångar undergå, innan
de togo lifvet af dem. Hans rygg, på hvil-
ken gröna och blå strimmor korsade hvarandra,
tillskyndade honom mycken smärta, och allt
detta var ju ändå blott ett förspel till de
rysligheter som komma skuile. Lifvet fram-
ställde sig i ett rosenrödt skimmer för Palle:
huru tungt att nödgas vid så unga år skiljas
från detsamma! Han tänkte på de glada,
lyckliga dagar han tillbragt i sin faders hus,
på sina fem systrar, på sina många vänner,
på Klemmesen, på Skandinaviens Morgenröde—
ack! dess gyldene skimmer skulle aldrig mera