— 20 — laddade gevär, som hade order att, om någon af fångarne försökte fly, genast skjuta ned honom som en hund, och gafs denna order med tillräckligt hög röst för att alla skulle kunna höra den. Palle Löve erfar jordlifvets hastiga omvexlingar. Fångarne voro förda upp på vinden och hade hittils sluppit undan alla misshandlingar, om man undantager det kok stryk, som Palle fått. Men hvad skulle väl hädanefter ske? Månne man icke hade skonat dem endast för att sedan låta dem uthärda så mycket griäsligare marter? Minnen från Coopers romaner uppdöko på ett förfärligt sätt i Palles ångestfulla själ, han erinrade sig den ohyggliga tortyr indianerna läto sina fångar undergå, innan de togo lifvet af dem. Hans rygg, på hvilken gröna och blå strimmor korsade hvarandra, tillskyndade honom mycken smärta, och allt detta var ju ändå blott ett förspel till de rysligheter som komma skuile. Lifvet framställde sig i ett rosenrödt skimmer för Palle: huru tungt att nödgas vid så unga år skiljas från detsamma! Han tänkte på de glada, lyckliga dagar han tillbragt i sin faders hus, på sina fem systrar, på sina många vänner, på Klemmesen, på Skandinaviens Morgenröde— ack! dess gyldene skimmer skulle aldrig mera