svamparna. Dock har till och med den dyrbara tryffeln påträffats att börja med endast i norra Östergötland; men i senaste tid äfven å några ställen i Nerike. Ju mera svampkunskapen utbredde sig ibland oss, ju flera bland de raraste svamparne eller växtorter för dylika skulle vi ock förmodligen upptäcka. Men äfven om vi fortfarande i vårt land måste förgäfves söka de läckraste svamparne, ha vi deremot, erinrar professor Fries (i nyss anförda Anteckningar, sid. 4), ett öfverflödigt förråd af många ganska goda och äfven andra, som saknas i de sydliga länderna. De, som hos oss användas på bättre bord, köpas vanligen dyrt betalde utifrån, ehuru de hos oss finnas växande i större mängd än de länder, hvarifrån de hemtas, Derföre hafva vi ansett en kort underrättelse derom icke vara utan allt ändamål, äfvensom icke utan vigt att fästa uppmärksamheten på den oberäkneligt stora qvantitet, af rikare nationer för vigtiga ansedda, näringsmedel, som hos oss årligen utan all användning går förlorad. Denna förlust årligen för landet har man försökt uppskatta samt funnit henne uppgå till icke mindre än flera milioner riksdaler. Är det ieke synd att misshushålla så? Ar det icke synd att sålunda rata ett födoämne, som så många folkslags tusenåriga erfarenhet visat vara förträffligt? Intyg — utom denna de många folkens erfarenhet — om svamparne såsom ett sundt födoämne lemna äfven åtskilliga trovärdiga mäns försök på sig sjelfva. Så gick t. ex. en doktor Lenz till och med så långt, att han under flera månader förtärde endast svampar och friskt vatten. Aldrig hade han ändå känt sig mera liflig till kropp och sinne än under denna tid. Aldrig efteråt heller besvärades han af någon endaste obehagliga följd af denna matordning. Vunne svenska folket, försäkrar vår oftamälde utmärkte och ädle svampkännare, denna erfarenhet, skulle aldrig under den genom hungersnöd nu svåraste årstiden brist på rikliga födoämnen blifva kännbart, Låtom oss då, hvar och en i sin stad, med all var förmåga söka hos den mindre bemedlade allmänheten utbreda kunskapen om vårt fosterlands svampar. Allt högre stiger solen och drifvorna smälta för hennes strålar inom kort och jordens örter framspira snart. Då framviäller äfven svamparnes ymniga näringskälla. Erinrom oss dervidj sanningen af följande Laboulayes yttrande i Förenta staternas historia (del. 3, sid, 127): Lifvet har för oss först och främst materiella vilkor. Att äta, dricka, sofva, äro de simplaste af alla behof; men om menniskan ej kan äta, blir hon, hade hon än alla möjliga dygder, ej blott oförmögen att utföra nägonting ädelt och stort, ptan är äfven snart död. Det är på samma sätt med samhällena. — Må vi då, hvar uti sin stad, redan i skenet af nästa vårsol börja föra den obemedlade, oupplysta allmänheten ill svamparnes ymniga näringskälla, för att wf hennes rika flöde, uti djupa drag, hem5a nödiga kroppskra!ter till en stor och ädel verksamhet. Moritz.