SA OO KUVV
rädd för att de stackars dragonerna ännu min-
dre kunna tåla det.
Dragonerna visade sig nu uppe på vägen.
Sqvadronchefen tycktes hysa samma åsigtor
som Sören, ty han vägrade att rycka fram på
denna sumpiga mark. Men gamle Wrangel
menade att han förstod saken bättre: Vor-
wärts oder cassirt! ropade han, och då hjelpte
inga invändningar.
Öfverstelöjtnanten hade gifvit sitt folk order
om att icke skjuta förrän det kommenderades:
ge fyr! Dragonerna sågo ståtliga ut, då de
vu i sina glänsande uniformer galopperade
fram till anfall. Öfverstelöjtnanten stod bland
sitt folk och mätte lugnt afståndet med ögonen.
— Lägg an! kommenderade han. Dragonerna
voro då helt nära och hotade att inom några
ögonblick rida öfver hela truppen.
— Ge fyr! Nu hejdades plötsligt rytteriets
framfart, hästar och menniskor vältrade om
hvarandra, eder, rop och förbannelser blan-
dade sig med de oupphörligt smillande skotten;
ty jägarne fortforo att skjuta, då de hade
kavalleristerna på knappt trettio stegs afstånd,
och de olyckliga dragonerna kunde hvarken
komma fram eller tillbaka, emedan deras hästar
fastnade i dyn.
Sören sköt flitigt; nu kunde han också
sigta, så att skotten träffade säkert. FPlöts-
ligt fick han ögonen på den dragonofficer,
som han förut hade sett färdas genom skogen,
då han och Uffe nödgades gömma sig bakom