owgaf sig med kejserliga gardet, En bokant orleanist sattes i spetsen för vatlonalgardet: en annan utnämndes till högste befälhafvare. Man hemlighöll alls icke sin afsigt att först afväpna befolkningen i Paris för att upplifva det napoleonska tyranniet i en eller annan monarkisk form och sedan regera Frankrike. opåverkad af Paris, den naturliga hufvudstadens, intelligens, inflytande och fysiska motstånd. Med ett ord: Paris skulle behandlas som en eröfrad stad. Men detta var detsamma som att ge signal till borgerligt krig. Från det ögonblick, nationalförsamlingen sammanträdde i Bordeaux, insägo också min, som kände Frankrike, att ctt inbördes krig var oundvikligt. Att återinföra ett system, som de stora politiska centralpunkterna afsky och frukta, att vilja styra Paris, Lyon, Marseille från provinserna i bourbonernas anda, det var att uppsåtligt störta landet i anarki. Det är lätt att säga: Godt och väl, men när nationens utkorade välja detta, hvarför skola de ej bli åtlydda? Mon man måste här komma ihåg, att Frankrike ännu befinner sig och under generationer befunnit sig i ett tilistind af pågående revolution. Ingen regering har haft något fast, lagligt berättigande: ja, hvad mer är, hvarje regering har gjort sitt yttersta för att utrota folkets föreställning om det lagliga och för att fordra sitt cget erkännande på grundvalen af makt och duglighet. Nationen har ej heller dröjt att uttala sin dom. Ingen rogering i Frankrike iär eller kan i strängare mening bli legitim, Hvarenda en är resultatet af ett lyckadt uppror eller lyckligt genomförd sammansvärjning. Och den nuvarande nationalförsamlingen, som daterar sin tillvaro från ett gatutumult och sia utveckling från en kapitulation — hvad har den för laglig rätt att styra Frankrike i längre tid, än folket sjelf; önskade? Den konspirerar ju öppet mot hvad som var folkets erkända regeriugsform — republiken!