owgaf sig med kejserliga gardet, En bokant
orleanist sattes i spetsen för vatlonalgardet:
en annan utnämndes till högste befälhafvare.
Man hemlighöll alls icke sin afsigt att först
afväpna befolkningen i Paris för att upplifva
det napoleonska tyranniet i en eller annan
monarkisk form och sedan regera Frankrike.
opåverkad af Paris, den naturliga hufvudsta-
dens, intelligens, inflytande och fysiska mot-
stånd. Med ett ord: Paris skulle behandlas
som en eröfrad stad.
Men detta var detsamma som att ge signal
till borgerligt krig. Från det ögonblick, natio-
nalförsamlingen sammanträdde i Bordeaux, in-
sägo också min, som kände Frankrike, att ctt
inbördes krig var oundvikligt. Att återinföra
ett system, som de stora politiska central-
punkterna afsky och frukta, att vilja styra
Paris, Lyon, Marseille från provinserna i bour-
bonernas anda, det var att uppsåtligt störta
landet i anarki. -
Det är lätt att säga: Godt och väl, men
när nationens utkorade välja detta, hvarför
skola de ej bli åtlydda? Mon man måste
här komma ihåg, att Frankrike ännu befinner
sig och under generationer befunnit sig i ett
tilistind af pågående revolution. Ingen rege-
ring har haft något fast, lagligt berättigande:
ja, hvad mer är, hvarje regering har gjort sitt
yttersta för att utrota folkets föreställning om
det lagliga och för att fordra sitt cget er-
kännande på grundvalen af makt och duglig-
het. Nationen har ej heller dröjt att uttala
sin dom. Ingen rogering i Frankrike iär eller
kan i strängare mening bli legitim, Hvarenda
en är resultatet af ett lyckadt uppror eller
lyckligt genomförd sammansvärjning.
Och den nuvarande nationalförsamlingen,
som daterar sin tillvaro från ett gatutumult
och sia utveckling från en kapitulation — hvad
har den för laglig rätt att styra Frankrike i
längre tid, än folket sjelf; önskade? Den kon-
spirerar ju öppet mot hvad som var folkets
erkända regeriugsform — republiken!