fots vid soldaternas sida. Uffe var en af de främsta; hans själ brann af sorg och harm öfver Viggos olycka. Midt igenom mossen framgick ett djupt och bredt dike; Uffe sprang deri, vattnet nådde homom ända till bröstet och geväret måste han hålla högt öfver hufvudet; de andra följde hans exempel. Ännu ett stycke framåt — och de hade mossen bakom sig. Då störtade fanbäraren till marken tätt invid Uffes fötter, träffad af en kula. Uffe fattade det vacklande baneret och lyftade det högt upp i luften, han brydde sig icke mera hvarken om gyttja eller dy eller kulor, utan ryckte framåt och nådde oskadd foten af Dannevirke, följd i hack och häl af den öfriga truppen. Men nu ansågo preussarne det icke vara rädligt att längre bibehålla sin ställning, de flydde hufvudstupa utför andra sidan af vallen, medan danskarne stormade fram. Snart stöd Uffe på Dannevirke med dannebrogen i sin hand; och de tappra vapenbröderna slöto en ring omkring honom. Preussarne flydde så skyndsamt som möjligt öfver slätten, men mången af dem måste ändå bita i gräset, ty nu var det danskarnes tur att skjuta. Emellertid framryckte på den breda landsvägen från Rendsborg preussiska kolonner i tätt slutna leder, oeh en häftig gevärseld började åter. Uffe bar fanan fram längsefter Dannevirke ; stora och mäktiga känslor rörde sig i hans hjerta, ty nu hade han plötsligt