RSS KRT RN IRA ET CTO NSL TATER Paris eller Frankrike, bara de genom ett fortsatt motstånd kunna vinna ryktbarhet. Förutsätter man att Paris icke skall falla utan svärdslag, måste man vänta en fruktansvärd strid, då man betänker den förbittring, som råder mellan de båda partierna. Insurgenterna äro för närvarande ursinniga nog, och deras ursinne är just af det slaget som gör dem i utomordentlig grad skickliga att kämpa bakom ofantliga barrikader och derefter spränga dessa i luften från ett säkert ställe, så snart trupperna tagit dem. Barrikaderna ha emellertid för det mesta ett så dant läge, att de icke skola kunna sprängas i luften utan att många af husen i grannskapet med detsamma blifva tillintetgjorda. Det finnes skäl att tro, att flera af dessa hus redan äro underminerade. Att så förhåller sig, förefaller mig ganska antagligt. Jag kan dock icke gå så långt som de, hvilka anse sannolikt, att en stor del af Paris skall blifva uppbränd och förvandlad till en hög af ruiner, innan upproret blifver öfverväldigadt; men jag måste medgifva, att de ha bättre tillfälle än jag att känna ställningen. Till och med om lemningarne af ordningspartiet härstädes skulle gripa sig an och göra gemensam sak med trupperna och äfven om många af kommunens anhängare skulle bortkasta vapnen och gå hvar och en till sitt, skall det blifva folk nog öfrigt som fortsätter en förtviflad strid. Om dessa min blott ett par dagar kunna fortsätta en sådan strid i Paris från barrikad till barrikad och från hus till hus, likasom det skedde i Neuilly, men nu naturligtvis i en långt större skala, och om man i Versailles vidhåller sin benigenhet att statuera ett exempel i Paris, så kunna tusentals oskyldiga blifva tvungna att lemna hus och hem och irra omkring hjelplösa för au söka föda och tak öfver hufvudet. Bist rore om de allesammans lemnade Paris, men en sådan utvandriog under en panisk skräck kunde medföra stora lidanden, om man icke i tid vidtagit åtgärder för att förebygga eller lindra dem. Detta tr hvad man nu försöker göra, och en man har ställt sig i spetsen för detta företag, hvilkens långa erfarenhet och vidtberömda namn såsom filantrop utgöra en god garanti för att dessa sträfvanden skola lyckas. Ir Henry Dunant, som haft den väsentligaste andelen i Gentvekonventionen och bildandet af de internationella förenivgarne till sårades vård, har mnder de sista dagarne ifrigt arbetat på uppgörandet af en plar, genom hvilken man kan hjelpa dem, som: sista ögonblicket blifva tvungne att lemna Paris. Han föreslår, att man åt St Denis till, den enda punkt, der det kan blifva möjligt att undslippa från Paris, skall bilda ett stort läger, der flyktingarne åtminstone under ett dygn kunna finna skydd och föda, och från hvilket de, om de äro allttör många för att kunna förblifva samlade på en punkt utan fara för epidemier, kunna befordras till andra ställen, Deuna plan kan naturligtvis icke bringas till utförande utan de preussiska auktoriteternag samtycke, ja bistånd; men Dunant befinuner sig lyckligtvis i en så neutral stillning och har ett sådant anseende som filantrop, att han kan underhandla med alla partier, och hans förslag har också mött varma sympatier hos dem alla. Preussarne, franska regeringen och kommunen äro villige att, såvidt det står i deras makt, låta honom förfoga öfver jernyvägen till fördel för de flyktingar han lager i sitt skydd, och han hyser till och med något hopp Om, att preussarne skola låna honom tilt och baracker. Han har i Paris bildat en centralkomitg, som kallas Comit Internatiouvale, bestående af några ansedda utländingar, hvilka ännu vistas i staden, och under densamma skola stå treune Comites auxiliaires, den ena i Paris, den andra 1 Versailles och den tredje i Vompitgne. Om Dunants plan röner den framgång, den så