— 420 — men — ordern måste lydas. Doxa tappre Olaf Rye, som förde trupperna fram till anfall, sökte väl ännu en stund hålla stånd, han lät bataljonen göra front mot sydost, ty både från söder och öster framryckte fiender, men det blef en alltför stor manspillan, preussarnes kulor åstadkommo förskräckliga luckor i lederna. Då började man långsamt draga sig tillbaka samma väg man kommit. Uffe suckade för hvarje steg han tog, dannebrogen lemnade han åt sin sidokamrat. och fattade åter geväret; han hade med glädje fört fanan fram till seger, men han kunde icke förmå sig till att bära den under reträtten. Preussarne trängde häftigt fram med det mod, som segern och lyckan alltid gifva. Sålänge danskarne ännu höllo sig på Dannevirke, skedde deras återtåg i god ordning, och de visste hålla fienden på vederbörligt afstånd. Uffe, som förr varit bland de främsta, var nu bland de yttersta, han laddade och gaf eld så fört han hann. Men då de skulle lemna Dannevirke och åter passera mossen, intogos de af en blind förskräckelse, de störtade hufvudstupa utför vallen, hvarvid hela batuljonsn råkade i vild oordning, och hade icke en liten modig trupp, hvaribland Uffe, Björn, Örnhufvvd och Sören Lundegaard befunno sig, hållit stånd, så skulle fineden ha anställt ctt färfärligt blodbad bland danskarne, som bara tänkte på att fly, icke på att strida. .