Paris förstöring. Denna hotande rubrik begagnar en af Times väl underrättade korrespondenter öfver en skrifvelse från Paris af den 10 maj, i hvilken han ställer i utsigt en förfärande förstörelse i den sköna hufvudstaden: Min ödfverskrift torde göra det intrycket, att den är beräknad på att vicka sensatioo, och jag tror icke heller att jag för ett par dagar sedan skulle vågat begagna den, oaktadt allt hvad jag sett och läst om barrikader, bomber, minor, torpedos, nitroglycerin och pikrat. Att Paris förstöring är en möjlighet, för att begagna ett svagt uttryck, har jag emellertid fått praktiskt bevis på i den omständigheten att ädla filantroper, som alltid äro redo att offra tid och penningar för att lindra sina medmenniskors lidanden, på fullt allvar vidtaga åtgärder för en sådan händelse. Hela Europa var för icke länge sedan djupt upprördt vid tanken på, huru det skulle gå med invånarne i Paris, om motståndet fortsattes så länge, att alla lifsmedel togo slut. Nästan alla kommunikationer hade afbrutits genom belägringen, och det var all anledning att frukta, att många menniskor skulle dö af svält. Nationalförsvarsregeringen kapitulerade också i rättan tid (ehuru hennes fiender nu högt bedyra, att hon gaf sig alldeles för tidigt), och tastän invånarne ledo mycket, har man dock icke hört att någon behöft lemna staden för att söka bröd. Då man denna gång slapp undan med förskräckelson, är det kan ske någon fara för att Europas medlidsamma publik icke skall komma i så stark rörelse öfver den olycka som nu hotar Paris och de fruktansvärda följder, som häraf kunna uppstå. Det är icke huvgersnöd man denna gäng fruktar för. Den andra belögringen hur beröfvat oss några öfverflödsvaror och stegrat priset på många förnödenheter, men någon egentlig huvgersnöd ha vi icke erfarit. Hvad många frukta för, och hvad några praktiska män redan nu taga sina mått och steg mot är en olycka, som siikerligen icke hotar att blifva så långvarig som en hungersnöd, men hvilkens fasor skola blifva ännu större och förfärligaro så länge hon riieker. Man anser ingalunda osannolikt, att en stor del af Paris blir uppbränd eller sprängd i luften, och att invånarne, då de i sista ögonblieket söka undfly faran, skola komma att sakna husrum och föda. Jag har talat om saken med dem, som hysa ett sådant bekymmer, och deras skäl förtjena åtminstone att tagas i allvarligt öfvervägande, Tftex deras öfvertygelse kan det alls icke biifva fråga om en oblodig lösning af striden mellan Frankrike och Paris, om man än naturligtvis måste i det längsta fasthålla hoppet derom och göra hvad man kan derför; men man kan alls icke bygga derpå. Den franska regeringen är tast besluten att icke underhandla med insurgenterga förr än de nedlagt vapnen, och det är icke den ringaste utsigt till att de skola göra det förr än de med väld tvingas dexrtill, Fill och med om de feste af dem vore villiga att göra det, hvilket man för öfrigt icke har något skäl att antaga, skulle detta likväl icke hjelpa, då de lagt sitt öde i bänderna på ledare, som, hvilka goda eller dåliga egenskaper de än må ega, äro i besittning af mod och en viss duglighet, Många af dem äro främmande äfventyrare, som icke fråga efter, huru det går med aktstkettnteten ton ou