ordentligt och låta dem känna hur en dansk smedsnäfve smakar. Ju längre de kommo fram, desto mera uppflammade stridslusten. Nu hade de blott ett litet stycke qvar till Bustrup, der avant-gardet hade kämpat med makalös ihärdighet i flera timmar mot den öfverlägsna fienden. Vore de blott väl komna till Bustrup, så skulle preussarne nog snart bli drifna derifrån och nödgas ta vägen hvart do kunde. Derför gick man raskare framåt — Uffe mätte afståndet med ögonen — ännu blott femtio steg — då kallade dem plötsligt signalhornet till reträtt. Retirera! och det just nu då segern syntes viss, det kunde aldrig vara möjligt — men signalhornets olycksbådande toner fortforo att ljuda. Uffe kunde icke tro sina öron, han vände sig om — ack! då måste han väl tro sina ögon, ty på landsvägen längre vesterut hvimlade det af pickelhufvor och bajonctter; det var friska trupper, som fienden förde fram. Danskarne, som marscherat längs efter Danncevirke, för att öfverflygla fienden, hade sjelfva blifvit öfverflyglade, och i samma ögonblick då de trodde sig säkra om segern, måste de draga sig tillbaka, ty mot den öfvermakt som vu framryckte, kunde de ingenting uträtta; tvärtom skulle de, ifall de ej skyndsamt utrymde filtet, bli afskurna och tagna till fånga. Derför blåstes så ifrigt till reträtt — det lät la i Uffes öron, han kastade en sorgsen blick på Bustrup, der segern tycktes vinka honom,