ordentligt och låta dem känna hur en dansk
smedsnäfve smakar.
Ju längre de kommo fram, desto mera upp-
flammade stridslusten. Nu hade de blott ett
litet stycke qvar till Bustrup, der avant-gardet
hade kämpat med makalös ihärdighet i flera
timmar mot den öfverlägsna fienden. Vore
de blott väl komna till Bustrup, så skulle
preussarne nog snart bli drifna derifrån och
nödgas ta vägen hvart do kunde. Derför gick
man raskare framåt — Uffe mätte afståndet
med ögonen — ännu blott femtio steg — då
kallade dem plötsligt signalhornet till reträtt.
Retirera! och det just nu då segern syntes
viss, det kunde aldrig vara möjligt — men
signalhornets olycksbådande toner fortforo att
ljuda. Uffe kunde icke tro sina öron, han
vände sig om — ack! då måste han väl tro
sina ögon, ty på landsvägen längre vesterut
hvimlade det af pickelhufvor och bajonctter;
det var friska trupper, som fienden förde fram.
Danskarne, som marscherat längs efter Dannce-
virke, för att öfverflygla fienden, hade sjelfva
blifvit öfverflyglade, och i samma ögonblick
då de trodde sig säkra om segern, måste de
draga sig tillbaka, ty mot den öfvermakt som
vu framryckte, kunde de ingenting uträtta;
tvärtom skulle de, ifall de ej skyndsamt ut-
rymde filtet, bli afskurna och tagna till fånga.
Derför blåstes så ifrigt till reträtt — det lät
la i Uffes öron, han kastade en sorgsen blick
på Bustrup, der segern tycktes vinka honom,