Riksdagen och folkskolan. Det yttras ofta både i tal och skrift att landet hyser det varmaste intresse för folkskolan; men att denna värme icke genomträngt ledamöterna af statsutskottet samt öfrige medlemmar af kamrarne har synts af den tumning riksdagen låtit k. m:ts proposition angående vissa förändringar i nu gällande folkskolestadga vidkiännas, dervid folkskolan — detta hvita barn, som alla vilja klappa — haft stora skäl utbrista: bevare mig Gud från mina vänner! Det har länge varit och är en allom bekant sak, att under det fordringarne mer och mer stegra!s på folkskolan och dess lärare, ja, under det man af dessa lärare i åtskilliga hänseenden börjat fordra en pedagogisk utbildning, hvilken inom den lärda skolan ännu endast betraktas såsom ett önskningsmål, har man låtit dem dragas med så knappa ekonomiska vilkor och så dystra framtidsutsigter, att något liknande icke finnes inom någon annan sfer af offentbg verksamhet. Ifriga men ödmjuka påminnelser från den svagt aflönade folkskollärarekåren hafva tidt och ofta förnummits. Kom så den kungl. propositionen, gående derpå ut att den folkskolelärare som i fem år med nit och skicklighet skött sin tjenst, skulle tillerkännas en löneförhöjning af 100 rdr. Detta var nu visserligen icke mycket; men för den med 400 rdr aflönade läraren var det dock ett icke oväsentligt plus. All möjlig anledning var att riksdagen skulle godkänna denna billiga önskan em någon förbättring af folkskolelärarens knappa lön. Den utgång frågan fått bar emellertid bragt mången glad förhoppning på skam. De nakna fakta, hvilka bevisa huru pass allvarligt man menar med de granna fraserna, äro följande: i strid mot k. m:ts proposition :har föreslagits och godkänts, att efter 19 års oförvitlig tjenstgöring i folkskola (k. m:ts proposition afsåg efter 5 års) folkskolelärarens minimilön bör utgå med 500 rår årligen, men — äran af detta tillägg är representationens ensak — mot skyldighet att läsetiden utsträckes till 10 månader, i stället för, såsom hitintills, 8. En helt enkel analys af förhållandena visar, att resp. församlingar genom detta stadgande undgå att göra någon uppoffring i och för sina folkskolelärares bättre aflöning. Ty enligt nu gällande författningar har läraren att såsom minimilön uppbära 400 rdr mot skyldighet att undervisa 8 månader om året. Utsträckes läsetiden ytterligare 2 månader, godtgöres han derför med 4 tunnor spanmål, motsvarande minst 46 rdr, Redan nu åtnjuter alltså den lärare som unrdervisar 10 månader om året i årlig lön 440 å 450 rdr. Den föreglagna lönetillökningen å 100 rdr skall utgå med 50 rdr i form af statsanslag och 50 rdr genom utdebitering inom församlingen, Församlingen I