Det visste hans moder, men nu tjehåde han i regeringens armå6 och stod sålunda med vapen i hand mot sin egen fader. Hvem visste, om icke den enes kula en dag skulle träffa den andre, om fadern icke på det sättet skulle bli sonens mördare, eller om denne icke skulle taga lifvet af sin fader. Att försöka trösta en sådan sorg, det vågade jag inte, men för att leda samtalet på något annat, frågade jag henne om hennes döttrar, Hon hade sjelf omtalat mademoiselle Marie, men hur hade hennes syster, den vackra Constance, det väl nu? Nu voro de icke längre barn; den ena måste vara sjutton, deh andra aderton år gammal, antog jag. Försöket aflopp olyckligt. Den vackra Constance var för flera månader sedan död. Under det att preussarne belägrade Paris och besköto den del af staden, i hviken Pantheon ligger, hade en granat krevefat utanför denna byggnad, just som den unga flickan gick der förbi en morgon, och hon hade blifvit dödad. Jag ville icke höra mer... Hvilken förfärlig olycka! Och dock hade jag icke ännu erfarit allt. Marie hade blifvit förlofvad; det var ett ypperligt parti, ty fästmannen var sonens egen principal, den enda manufakturhandlaren i hörnet. Han var en älskvärd man, som älskade den unga flickan lika högt som hon älskade honom. Under belägringen hade han naturligtvis blifvit nationalgardist och hjelpt till att försvara hufvudstaden. Under ett af utfallen hade han stupat. Sedan den tiden hade Marie icke varit vid sina sinnens fulla bruk. Nu går hon hvar dag ut för att leta efter sin fader; hon tror ännu att den älskade lefver, tror, att han skall återvända med en bataljon, som man sagt henne ha marscherat till fästet Issy. Hon är för öfrigt mycket lugn, men talar alltid om sin fästman, sin fader och sin bror, om hvartannat. V Pappa Moreau, som förr var så ordentlig, så arbetsam och som visade ett så efterföljansvärdt uppförande mot sin familj, har sedan belägringen alldeles vänjt sig af med att arbeta. Det fanns för öfrigt då icke något att göra för en frukthandlare, inga äpplen och päron, inga grönsäker — allt tog slut under belägringens första veckor. Pappa Morcau vänjde sig vid njutningen af starka drycker, som han aldrig förr hade smakat, och kom alltid drucken hem. De penningar, han fick som nationalgardist, räckte icke en gång till hans petirs verres, och han förstörde derför alla penningar, han i hemmet kunde öfverkomma, utan att fästa sig vid om familjen derigenom blef mnödställd. Mamma Moreau påstod, att det dels var sorgen öfver döttrarnas olycka, som hade gjort fadren till en drinkare, som icke längre brydde sig om sitt eget barn, utan som nu lefde blott för sitt hat till de s. k. rojalisterna, d. v. 8. till ordningens och laglighetens försvarare, dels de goda republikanerna, hvilka ville folkets väl långt mer än de, som nu spela herrar. Arma beklagansvärda mamma Moreau! Och dock hade hon känsla för andra. Det gjorde henne ondt om den stackars fru Perard, som icke på en hel månad hade hört något från sin man. Han hade flytt, för att han öljest kulle ha blifvit skjuten på grund af det motstånd, som han gjorde, då kommunens folk kommo för att tvinga honom till att marschera med en bataljon, som skulle sändas mot regeringens trupper. Med blödande hjerta aflade jag mitt besök hos fru Pårard. Hon satt med sina små flickor i den gamla bekanta trädgården. Med krossadt hjerta hade mannen flytt; hvarthän han skulle begifva sig, det visste han då icke en gång sjelf, men han hade lofvat, att om möjligt gifva sin familj underrättelse om sin vistelseort, på det att hans rärmaste så snart som möjligt måtte begifva sig till honom. Han hade icke vågat att taga vägen åt norra banan, den enda väg som var säker; för att komma till stationen måste han nemligen passera genom hela Paris, och på det sättet skulle han lätt Ka kunnat blifva anhållen. Pappa Moreau, som annars alltid hade visat sig så vänlig och förekommande mot dem, hade nu svurit på att han skulle öfverlemna Srojalisten4 till kommunen, det vill säga, att störta en af republikens uppriktigaste vänner i armarne på de banditer (?!) som kalla sig Xfrihetens och rättens handhafvareX4. Pörard hade derför tagit vägen söderut, kanske just den farligaste, ty öfverallt deromkring hvimlade det af kommunens män, om det än skulle ha lyckats honom att smyga sig igenom Chåtillon-porten eller någon annan af stadens södra portar. Fru Pårard led verkligen nöd. Hon fick ej in några pengar och hennes man hade icke heller varit istånd att bringa en enda skilling till huset, och deras kapital i värdepapper var nu ingenting värdt. Det lilla, de förr hade lagt utaf, var längesedan uppätet och för hvarje dag kunde de vänta att blifva plundrade. Pappa Moreau hade hotåt med något sådant. Han bade icke på tre qvartal betalt någon hyra och nu ville han qvittera densamma med att hetsa kommunens blodhundar på de stackars qvinnorra, hvilka tillbragte sin tid i tårar och den grymmaste förtvitlan. Fru Perards enda hopp var, att on kula från Versailles-trupperna måtte befria henne från henres plågoande Fjelfbevarelsodriften kan förderfva till och med det ädlaste hjerta. Jag tror i1 sjelfva verket att hon bryr sig litet om sig sjelf, men hon fruktar för sina barn och lefver i hoppet om att dock kanske få återse sin man, rm ind