Det visste hans moder, men nu tjehåde
han i regeringens armå6 och stod sålunda
med vapen i hand mot sin egen fader.
Hvem visste, om icke den enes kula en dag
skulle träffa den andre, om fadern icke på
det sättet skulle bli sonens mördare, eller
om denne icke skulle taga lifvet af sin fader.
Att försöka trösta en sådan sorg, det vå-
gade jag inte, men för att leda samtalet på
något annat, frågade jag henne om hennes
döttrar, Hon hade sjelf omtalat mademoi-
selle Marie, men hur hade hennes syster,
den vackra Constance, det väl nu? Nu
voro de icke längre barn; den ena måste
vara sjutton, deh andra aderton år gammal,
antog jag. Försöket aflopp olyckligt. Den
vackra Constance var för flera månader se-
dan död. Under det att preussarne beläg-
rade Paris och besköto den del af staden,
i hviken Pantheon ligger, hade en granat
krevefat utanför denna byggnad, just som
den unga flickan gick der förbi en morgon,
och hon hade blifvit dödad. Jag ville icke
höra mer... Hvilken förfärlig olycka! Och
dock hade jag icke ännu erfarit allt. Marie
hade blifvit förlofvad; det var ett ypperligt
parti, ty fästmannen var sonens egen
principal, den enda manufakturhandlaren i
hörnet. Han var en älskvärd man, som äl-
skade den unga flickan lika högt som hon
älskade honom. Under belägringen hade han
naturligtvis blifvit nationalgardist och hjelpt
till att försvara hufvudstaden. Under ett
af utfallen hade han stupat. Sedan den ti-
den hade Marie icke varit vid sina sinnens
fulla bruk. Nu går hon hvar dag ut för
att leta efter sin fader; hon tror ännu att
den älskade lefver, tror, att han skall
återvända med en bataljon, som man sagt
henne ha marscherat till fästet Issy. Hon
är för öfrigt mycket lugn, men talar alltid
om sin fästman, sin fader och sin bror, om
hvartannat. V
Pappa Moreau, som förr var så ordentlig,
så arbetsam och som visade ett så efterföl-
jansvärdt uppförande mot sin familj, har sedan
belägringen alldeles vänjt sig af med att
arbeta. Det fanns för öfrigt då icke något
att göra för en frukthandlare, inga äpplen
och päron, inga grönsäker — allt tog slut
under belägringens första veckor. Pappa
Morcau vänjde sig vid njutningen af starka
drycker, som han aldrig förr hade smakat,
och kom alltid drucken hem. De penningar,
han fick som nationalgardist, räckte icke en
gång till hans petirs verres, och han förstörde
derför alla penningar, han i hemmet kunde
öfverkomma, utan att fästa sig vid om fa-
miljen derigenom blef mnödställd. Mamma
Moreau påstod, att det dels var sorgen öf-
ver döttrarnas olycka, som hade gjort fa-
dren till en drinkare, som icke längre brydde
sig om sitt eget barn, utan som nu lefde
blott för sitt hat till de s. k. rojalisterna,
d. v. 8. till ordningens och laglighetens för-
svarare, dels de goda republikanerna, hvilka
ville folkets väl långt mer än de, som nu
spela herrar.
Arma beklagansvärda mamma Moreau!
Och dock hade hon känsla för andra. Det
gjorde henne ondt om den stackars fru
Perard, som icke på en hel månad hade
hört något från sin man. Han hade flytt,
för att han öljest kulle ha blifvit skjuten på
grund af det motstånd, som han gjorde, då
kommunens folk kommo för att tvinga ho-
nom till att marschera med en bataljon, som
skulle sändas mot regeringens trupper.
Med blödande hjerta aflade jag mitt besök
hos fru Pårard. Hon satt med sina små
flickor i den gamla bekanta trädgården.
Med krossadt hjerta hade mannen flytt;
hvarthän han skulle begifva sig, det visste
han då icke en gång sjelf, men han hade
lofvat, att om möjligt gifva sin familj un-
derrättelse om sin vistelseort, på det att
hans rärmaste så snart som möjligt måtte
begifva sig till honom. Han hade icke vå-
gat att taga vägen åt norra banan, den enda
väg som var säker; för att komma till sta-
tionen måste han nemligen passera genom
hela Paris, och på det sättet skulle han lätt
Ka kunnat blifva anhållen. Pappa Moreau,
som annars alltid hade visat sig så vänlig
och förekommande mot dem, hade nu svurit
på att han skulle öfverlemna Srojalisten4
till kommunen, det vill säga, att störta en
af republikens uppriktigaste vänner i ar-
marne på de banditer (?!) som kalla sig Xfri-
hetens och rättens handhafvareX4. Pörard
hade derför tagit vägen söderut, kanske just
den farligaste, ty öfverallt deromkring
hvimlade det af kommunens män, om det
än skulle ha lyckats honom att smyga sig
igenom Chåtillon-porten eller någon annan
af stadens södra portar.
Fru Pårard led verkligen nöd. Hon fick
ej in några pengar och hennes man hade
icke heller varit i- stånd att bringa en
enda skilling till huset, och deras kapital i
värdepapper var nu ingenting värdt. Det
lilla, de förr hade lagt utaf, var längesedan
uppätet och för hvarje dag kunde de vänta
att blifva plundrade. Pappa Moreau hade
hotåt med något sådant. Han bade icke
på tre qvartal betalt någon hyra och nu
ville han qvittera densamma med att hetsa
kommunens blodhundar på de stackars qvin-
norra, hvilka tillbragte sin tid i tårar och
den grymmaste förtvitlan. Fru Perards enda
hopp var, att on kula från Versailles-trup-
perna måtte befria henne från henres plå-
goande Fjelfbevarelsodriften kan förderfva
till och med det ädlaste hjerta. - Jag tror i1
sjelfva verket att hon bryr sig litet om sig
sjelf, men hon fruktar för sina barn och
lefver i hoppet om att dock kanske få återse
sin man,
rm ind