och, att döma af det yttre, fattig. Och han
var derjemte en af kommunens tappre för-
svarare, efter hvad hans uniform och vapen
ungåfvo. Uniformen var ganska militärisk,
hvad hufväd och ben beträffar, men hans .
kropp omgafs af en grof ylleblus.
Moreau kunde icke undgå att märka det
intryck, han gjorde på mig.
— Medborgare! det är vi, som försvara
friheten och fiäderneslandet, sade han och 1:
stötte sitt gevär i gatan med all dun kraft, )
hans svaga arm förmådde,
Det förekom ng som om han icke hade
varit alldeles nykter, så på förmiddagen det
än var.
— Det är vi, fortfor han, som skola visa
rojalisterna i Versailles och alla, som vilja :
lefva af folkets arbete, att det nu är vår
tur att lefva högt. Nu behöfver jag icke
hela dagen stå i fruktboden eller släpa :
hem den tunga kärran med grönsakerna den
linga vägen om mo.gnarne. Sluta inte rojas
listerna upp med att beskjuta vår stad, så
skola vi hänga dem i träden på hela sträc-
kan mellan Paris och Versailles. Vi skola
skjuta dem och guillotinera dem. Hur står
det för öfrigt till med er helsa och la pe-
tite famille? 4
— Jo tack, pappa Moreau, mycket bra, :
svarade jag och betraktade honom med ännu :
större medlidande. Men hur står det tilll:
med er egen familj, och hur mår min gamla
vän, artisten Pårard, er hyresvärd?
— Ah, rojalisten! Jag skall säga er, med- :
borgare, att herr Prard (pappa Moreau lade
synnerlig tonvigt på ordet Sherr) har upp-
sökt sina kamrater i Versailles. Han aktar
sig nog för att komma tillbaka hit, men vi
ha hans hustru och de fyra fröknarne, ces
chöres demoiselles, såsom gisslan för honom.
Jo, jo, det är andra tider nu än då ni kom
och köpie päron hos oss. Nu är det folket,
medborgare, som skall taga vara på sina :
rättigheter, och dem skola vi nog veta att.
försvara mot herrarne i Versailles,
Jag fann aft pappa Moreau hade-under-:
gått en stor förändring, men allt annat än :
till sin fördel, och jag hade ingenting att
svara honom. Men hans yttranden om fa
miljen Pårard oroade mig, och ehuru jag
hade beslutat att så snart som möjligt lemna
Paris, som jag icke kunde känna igen, kunde
jag icke underlåta att aflägga ett besök i
det gamla välbekanta huset vid Fauboutg
Saint-Jacques, hvarom jag dock icke fann
lämpligt att underrätta pappa Moreau. Han:
ville fortsätta samtalet om rojalisternat
och det suveräna folket, och jag sade ho-
nom derför farväl och såg honom ett ögon-
blick derefter försvinna i en vinhaudlares
butik.
Då jag kom fram till det hus, som eges I-
af familjen Påerard, såg jag att dem lilla
fruktboden ännu var öppen, men det fanns
ingenting annat i den än några vissna lökar
och ett par knippor persilja. Inom disken
satt en åldrig qvinna med sänkt hufvud
och Händerna sammanknäppta i knäet. Hon
var en bild af djup förtviflan. Hur nyfiken
jag än var på att få veta, hur familjen P6-
rard hade det, gick jag dock först in i frukt-
boden. Den gamla qvinnan innanför disken
visade sig verkligen vid närmare påseende
vara mamma Moreau, som hade undergått
en icke mindre öfverraskande förändring än
mannen.
I det jag talade till henne, upplyftade
hon långsamt hufvudet och frågade om jag
ville köpå rödlök, men då jag i stället för
svar blott betraktade henne, såg hon på mig
ett ögonblick med uppmärkzsamhet och ut-
bräst derpå:
— Ack, kära herre! Nu känner jag igen
er. Det var ni, som var en vän till den
hederliga hr Prard, och som ofta kom in
till oss i vår butik. Hvad ha vi icke upp-
lefvat sedan den tiden!
Jag berättade henne nu att jag nyss talt
mel hennes man.
— Med min man! afbröt hon mig. Han
lefver således?
Ett spår af glädje märktes i hennes bleka,
aftärda ansigte. På min fråga svarade hon:
— Jag har icke sett min man på flera
dagar. I förra veckan marscherade han
med sin bataljon utanför murarna och sedan
dess har han icke kommit tillbaka. Min
stackars dotter och jag ha hvarje dag van-
drat ut till fästningsverken för att få veta
något om Moreaus bataljon, men ingen
har kunnat ge oss någon tillförlitlig under-
rättelse. Några sade, att bataljonen mar-
scherat till Issy, der den ännu är qvar,
andra sade, att den i lördags hade varit i
strid, att några få hade kommit tillbaka,
men större delen icke. I dag hade jag ej
styrka nog att gå ut till fästningsverken,
och derför gick min stackars dotter Marie
ensam dit. Men hvarför har jag då inte
sett till Moreau? Hvarför kommer han då
inte hem?
— Och er son Hippolyte? Hvar är han,
mamma Moreau?
Vid denna fråga brast den stackars qvin-
nån i gråt. Hippolyte hade redan för ett
par år sedan dragit ett olyckligt nummer,
som det heter, då han skulle blifva soldat.
Han hade kommit in i linien, gjordes till
underofficer och skulle undor kriget ha sti-
gitFännu högre, men så tillfångatogs han vid
Sedan, fördes långt in i Tyskland och skulle
ider frigifvas, hyarom allt han i ett
t sma föräldrar. Dessa gladde
sig outsägligt öfver att se honom åter, ty
då var pappa Moreau ännu icke hvad han
sedan blef. sade mamma Moreau gråtande.