och, att döma af det yttre, fattig. Och han var derjemte en af kommunens tappre försvarare, efter hvad hans uniform och vapen ungåfvo. Uniformen var ganska militärisk, hvad hufväd och ben beträffar, men hans . kropp omgafs af en grof ylleblus. Moreau kunde icke undgå att märka det intryck, han gjorde på mig. — Medborgare! det är vi, som försvara friheten och fiäderneslandet, sade han och 1: stötte sitt gevär i gatan med all dun kraft, ) hans svaga arm förmådde, Det förekom ng som om han icke hade varit alldeles nykter, så på förmiddagen det än var. — Det är vi, fortfor han, som skola visa rojalisterna i Versailles och alla, som vilja : lefva af folkets arbete, att det nu är vår tur att lefva högt. Nu behöfver jag icke hela dagen stå i fruktboden eller släpa : hem den tunga kärran med grönsakerna den linga vägen om mo.gnarne. Sluta inte rojas listerna upp med att beskjuta vår stad, så skola vi hänga dem i träden på hela sträckan mellan Paris och Versailles. Vi skola skjuta dem och guillotinera dem. Hur står det för öfrigt till med er helsa och la petite famille? 4 — Jo tack, pappa Moreau, mycket bra, : svarade jag och betraktade honom med ännu : större medlidande. Men hur står det tilll: med er egen familj, och hur mår min gamla vän, artisten Pårard, er hyresvärd? — Ah, rojalisten! Jag skall säga er, med: borgare, att herr Prard (pappa Moreau lade synnerlig tonvigt på ordet Sherr) har uppsökt sina kamrater i Versailles. Han aktar sig nog för att komma tillbaka hit, men vi ha hans hustru och de fyra fröknarne, ces chöres demoiselles, såsom gisslan för honom. Jo, jo, det är andra tider nu än då ni kom och köpie päron hos oss. Nu är det folket, medborgare, som skall taga vara på sina : rättigheter, och dem skola vi nog veta att. försvara mot herrarne i Versailles, Jag fann aft pappa Moreau hade-under-: gått en stor förändring, men allt annat än : till sin fördel, och jag hade ingenting att svara honom. Men hans yttranden om fa miljen Pårard oroade mig, och ehuru jag hade beslutat att så snart som möjligt lemna Paris, som jag icke kunde känna igen, kunde jag icke underlåta att aflägga ett besök i det gamla välbekanta huset vid Fauboutg Saint-Jacques, hvarom jag dock icke fann lämpligt att underrätta pappa Moreau. Han: ville fortsätta samtalet om rojalisternat och det suveräna folket, och jag sade honom derför farväl och såg honom ett ögonblick derefter försvinna i en vinhaudlares butik. Då jag kom fram till det hus, som eges Iaf familjen Påerard, såg jag att dem lilla fruktboden ännu var öppen, men det fanns ingenting annat i den än några vissna lökar och ett par knippor persilja. Inom disken satt en åldrig qvinna med sänkt hufvud och Händerna sammanknäppta i knäet. Hon var en bild af djup förtviflan. Hur nyfiken jag än var på att få veta, hur familjen P6rard hade det, gick jag dock först in i fruktboden. Den gamla qvinnan innanför disken visade sig verkligen vid närmare påseende vara mamma Moreau, som hade undergått en icke mindre öfverraskande förändring än mannen. I det jag talade till henne, upplyftade hon långsamt hufvudet och frågade om jag ville köpå rödlök, men då jag i stället för svar blott betraktade henne, såg hon på mig ett ögonblick med uppmärkzsamhet och utbräst derpå: — Ack, kära herre! Nu känner jag igen er. Det var ni, som var en vän till den hederliga hr Prard, och som ofta kom in till oss i vår butik. Hvad ha vi icke upplefvat sedan den tiden! Jag berättade henne nu att jag nyss talt mel hennes man. — Med min man! afbröt hon mig. Han lefver således? Ett spår af glädje märktes i hennes bleka, aftärda ansigte. På min fråga svarade hon: — Jag har icke sett min man på flera dagar. I förra veckan marscherade han med sin bataljon utanför murarna och sedan dess har han icke kommit tillbaka. Min stackars dotter och jag ha hvarje dag vandrat ut till fästningsverken för att få veta något om Moreaus bataljon, men ingen har kunnat ge oss någon tillförlitlig underrättelse. Några sade, att bataljonen marscherat till Issy, der den ännu är qvar, andra sade, att den i lördags hade varit i strid, att några få hade kommit tillbaka, men större delen icke. I dag hade jag ej styrka nog att gå ut till fästningsverken, och derför gick min stackars dotter Marie ensam dit. Men hvarför har jag då inte sett till Moreau? Hvarför kommer han då inte hem? — Och er son Hippolyte? Hvar är han, mamma Moreau? Vid denna fråga brast den stackars qvinnån i gråt. Hippolyte hade redan för ett par år sedan dragit ett olyckligt nummer, som det heter, då han skulle blifva soldat. Han hade kommit in i linien, gjordes till underofficer och skulle undor kriget ha stigitFännu högre, men så tillfångatogs han vid Sedan, fördes långt in i Tyskland och skulle ider frigifvas, hyarom allt han i ett t sma föräldrar. Dessa gladde sig outsägligt öfver att se honom åter, ty då var pappa Moreau ännu icke hvad han sedan blef. sade mamma Moreau gråtande.