mästare i norra Slesvig. Föräldrarne hade ifrigt satt sig emot hans önskan att gå med i kriget, men slutligen måst gifva efter för hans enträgna böner. Han hade deltagit i slaget vid Bov och derefter blifvit korporal. Efter en stund frågade Viggo om de skulle gå ut och se på Dannevirke. — Dannevirke? utbrast Uffe förbluffad; hån hade trott Dannevirke vara något som endast förekom i gamla sagor. — Ja, det gamla, äkta Dannevirke, som ännu står qvar, så att du kan ta på det med händerna, om du ej vill tro dina ögon. De begåfvo sig då åstad och gingo genom hela den långsträckta staden, som hade fått utseende af ett stort läger, så hvimlade gatorna af uniformer af alla slag, under det att man nästan icke såg en enda civilt klädd person; ty staden hade öfvergifvits af sin manliga befolkning, som var tyskt sinnad, och qvinnorna höllo sig så mycket som möjligt inombus. Flerstädes såg man soldater ifrigt sysselsatta med att anlägga förskansningar, Gottorps slott försågs med bröstvärn, och i de stora jordvallarne tätt utanför Slesvig anbragtes genomskärningar m. m. Viggos tankar rörde sig dock mera kring forntiden, han berättade för Uffe om alla de historiska minnen, som knyta sig vid denna trakt, om Ansgar och drottning Thyra, om Valdemar och Margareta, minnen, som höra till Danmarks tidigaste och herrligaste historia. Uffe hörde för