mästare i norra Slesvig. Föräldrarne hade
ifrigt satt sig emot hans önskan att gå med
i kriget, men slutligen måst gifva efter för
hans enträgna böner. Han hade deltagit i
slaget vid Bov och derefter blifvit korporal.
Efter en stund frågade Viggo om de skulle
gå ut och se på Dannevirke.
— Dannevirke? utbrast Uffe förbluffad; hån
hade trott Dannevirke vara något som endast
förekom i gamla sagor.
— Ja, det gamla, äkta Dannevirke, som
ännu står qvar, så att du kan ta på det med
händerna, om du ej vill tro dina ögon.
De begåfvo sig då åstad och gingo genom
hela den långsträckta staden, som hade fått
utseende af ett stort läger, så hvimlade ga-
torna af uniformer af alla slag, under det att
man nästan icke såg en enda civilt klädd per-
son; ty staden hade öfvergifvits af sin man-
liga befolkning, som var tyskt sinnad, och
qvinnorna höllo sig så mycket som möjligt
inombus. Flerstädes såg man soldater ifrigt
sysselsatta med att anlägga förskansningar,
Gottorps slott försågs med bröstvärn, och i
de stora jordvallarne tätt utanför Slesvig an-
bragtes genomskärningar m. m. Viggos tan-
kar rörde sig dock mera kring forntiden, han
berättade för Uffe om alla de historiska minnen,
som knyta sig vid denna trakt, om Ansgar
och drottning Thyra, om Valdemar och Mar-
gareta, minnen, som höra till Danmarks tidiga-
ste och herrligaste historia. Uffe hörde för-