ALvad Jlagenneten Hhetraxtar: så 20:e das
mig med ett mindre rum, men jag valde ett
hvars fönster vette utåt platsen framför Pa-
lais-Royal, ty jag ville se hur Paris tog sig
ut i dessa dagar. BSedan jag affärdat de två
uppassarne, hvilka tycktes vilja stå på tå
uteslutande för mig hela dagen och antagli-
gen alla de Ådgur, söm ätefstodö är kommu-
nens tideräkning, öppnade jag mitt fönster
och tog den parisiska verlden i betraktande.
Ack, hyad hela denna verlå hade förändrat
big sedan jag sist besökte Paris! Det var
under verldsutställningen år 1867. Jag kom-
mer så tydligt ihåg hur jag stod hela tim-
mar med iilitt ninimer i handen utanför om-
nibuskontoret här nedanför mitt fönster och
väntade på att turen skulle komma till mig
att befordras till Jena-bron eller Mars-fältet,
eller hur jag förgäfves alitöpade deh eha
äroskkusken efter den ändra, hvilka alla
ined öfvermodig fin passerade förbi mig,
Nu behöfde ingen vänta på att få plats i
en omnibus, och droskkuskarne stodo bred-
vid sina hästar och erbjödo de förbigående
sin tjenst. Både omnibusar och droskor
voro nu tillgängliga, för: allmänheten, men
de sistnämda väntade förgäfves på att bli
begägtade, Bek på ömiibusarne såg jag icke
annat än beväpnade män, som läto köra sig
till sina poster. Det såg utsom om de hade
åkt gratis, derför att de voro kommunens
mäm På omnihusarnes tak såg jag icke en-
dåst bajonetter och gevärspipor, 1 händerna på
mer eller mindre paltigt klädda nationalgar- ;
dister, men vid sidan af dem fick jag sigte j
på stora matkorgar, som de förde med sig
till vaktposterna. Kommunens försvarares
kosthåll är nog temligen knappt. Men de
ha ju trettio sous om dagen. Hvilken stor
inkomst är icke detta för en arbetare; som,
om han inte hjelpte till med att ställa till I
kommiint, skille ha mist ett dubbelt eller
tredubbelt så stort belopp om dagen, utan
att derjemte löpa fara att mista en arm el-
ler ett ben, så framt han icke rätt och slätt !
blir ae De äro galnat, sade mån-
gen i Paris, och män fröktar här icke för
ätt säga sin mening om kommunens försva-
rare rent ut. I
Från mitt fönster såg jag beväpnade män
svt Vrnigv Var platsen nastan ika ode som
det hus, i hvilket jag befann mig. Då ock
då dök en tidvingskolportör upp och utro-
pade:en af kommunens tidningar; derpå tul-
lade en ämbulansvagn öfver platsen; öch
derpå blef allt tyst. Nej, tyst blef det al-
drig, det är sannt, ty från battötierna rändt
omkring Paris hördes alltid kanonernasg dån,
som ej ett enda ögonblick tystrade, Det
är förfärligtt, sade jag till en af uppassarne.
-— CHvilket, menar ;herrn 4, frågade han.
— Kanonernas dånX; svarade jag. — Det
har herrn rätt i, men man vänjer sig vid
allt, lät hans svar; fom herrn bara stannar I
qvar här en tid, skall ni få se, att Di
inte alls bryr er om det4. — Nej tack,
jag skall laga att jag kommer härifrån så
fort som möjligt, svarade jag. — Vill herrn
redan lemna oss?4 klagade uppassaren och
såg mycket nedslagen ut.:; Jag tröstade ho-
nom med att jag nog skulle stanna öfver
följande dagen.
Klockan 8 på qvällen stängdes hotellets
port. Man tycktes vara rädd om min per-
son; till den timmen hade jag ej sett någon
annan vandringsman i denna öken. Port-
vakten försäkrade mig att det skulle finnas
ännu en gäst utom mig sjelf i Hotellet, men
jag trodde att det bara var skryt af honom.
Öfverallt var det tomt och öde i det fordom
så tätt befolkade Hötel du Louvre. .
Så kom morgonen, en glad och vacker
Paris-morgon med strålande sol och vårluft,
men solen och vårluften uträttade denna
gång intet... I-hotellet såg det lika ödsligt
ut som den föregående dagen. Jag satte
mig på en afbänkårre på den stora gården.
Hvad ser jag? På den monumentala trappan
framträdde en allvarlig man, hvars yttre
antydde att-han Fart en son af Old England.
Jag blef behagligt öfverraskad. Der har
jag min Fredag, tänkte. jag och kände i
min. öken samma glädje som Robinson, då
han på den obebodda ön träffade: en menni-
ska Jag var just på vippen att springa
upp och falla mannen om halsen. Men
Fredag 88g icke alls åt mig. Han satte
sig på en ännan bänk, tog sin Guide ur
fickan .ochsbörjade-studera-i-den. Utan att
vara påflugen, hvilken egenskap, som bekant,
finnes hog- de festa tyska resande, kunde
jag dock icke underlåta att göra ett försök
utt inleda ett samtal med min hotell-kamrat,
min medmenniska i öknens ensamhet, min