Nilsson i Efveröd, O. B. Olsson, Per Nilsson i Kulhult, Liss Olof Larsson, Rylander, Jöns Pehrsson, Hielm, O. Wikström m. fl. ha bort. Hr Kolmodin anförde utskottets skäl, att det ofta förekommer pastorater bestående af flera församlingar, der kyrkoherden omöjligen kan vara i kyrkan, hvarför, då man ansett nödigt att församlingens pastor borde deltaga i fattigvårdens ordnande, dat vore nödigt att han finge särskild tillsägelse om sammanträdena. Efter en långvarig öfverläggning härom, utan att någondera meningen syntes göra eröfring på den andras område, framkom hr af Schmidt med ett förslag, redan understödt af flera, hvilket löste tvisetäimnet och godkändes. Hr af Schmidt föreslog att all föreskrift om kallelsesättet skulle ur 2 utgå, och dettas ordnande öfverlemnas åt hvarje kommun att efter förekommande förhållanden bestämmas. En annan och vida vigtigare fråga, som föranledde en längre debatt, var den om fattighjons hemortsrätt. Utskottet hade föreslagit att hemortsrätten skulle bestämmas der, hvarest den hjelpbehöfvande svenske medborgaren senast författningsenligt blifvit eiler bordt blifva mantalsskrifven. Detta stadgande var i mångas tanke alldeles oriktigt. Hr Appeltofft ville sålunda ha bort orden bordt blifva, emedan han ansåg att dessa ord skulle ge anledning till processer och allehanda trakasserier. Hr Gumcelius yrkade bifall till hvad k. m:t i detta afseende föreslagit, nemligen ast hemortsrätt skulle bestämmas genom två på hvarandra följande mantalsskrifningar. Denna åsigt delades af hvr Törnfelt, Östman, Granlund, J. E. Ericsson, Sjöberg, Uhr, Piintzensköld och Koskull, af denne senare talare dock med en viss tvekan, emedan han ej fullt gillade hvarken utskottets eller k. m:ts förslag. De som talade för utskottets förslag, sökte emellertid visa att detta hade flera företräden framför k. m:ts, bland annat deri, att det förekom detta skjutsande fram och tillbaka af de olyckliga, som ej kunde sig sjelfva försörja, hvilket ovilkorligen skulle bli en följd af k. m:ts förslag, om detta godkändes. Hrr Ribbing, Sparre, Petter Andersson, Kolmodin, Engman, Rundgren och Magnus Svensson förordade bifall dertill och segrade äfven i voteringen med 105 röster mot 56, som afgåfvos för den af k. m:t föreslagna redaktionen af 2. Äfven 38 2 — Hvar som med ord eller åtbördor begär allmosa af annan än den, hvilken enligt 11 4 bör anmälan om behof af fattizvård emottaga, anses hafva bettlat gaf anledning till en långvarig diskussion. Herr Hierta ville utstryka uvcden med ord eller tbörder, och understöddes han af hrr Granlund, ilieln, J. EE Ericsson m. fl; men andra talare, såsom hrr Sparre, Ribbing, Sven Nilsson i Efveröd m. f., förordade bifall till utskottets förslag, hvarförutom åtskilliga yrkade bifall till de reservatisner som blifvit afgifaa af hrr Carlen och Beckman. Slutligen framställde hr Kolmodin att hela skulle utgå, då en definition på hvad bettla vill säga, icke vore nödig. Härom förenade sig rr Carlen och Nordenskiösd m. fl.; och blef vid voteringen denna mening antagen som kontraproposition, men föll, då utskottet scgrade med 108 röster mot 44, Straffbestimmelserna för bettlande äro i det nya förslaget, åtminstone till utseendet, ganska drakoniska, och mar har anledning frukta, att om svenska folket skall reglera sin barmhertighetskänsla efter dessa lagparagrafer, så kommer det en gång att kallas hårdhjertadt. Hr Jfedin sökte genom förslag till redaktions förändriagar af ett par straffvaragrafer, i någon mån mildra deras skärpa, men han vann biri så litet understöd, att han i de övå vote ringar, som han för att genomdrifva mildrin garne begärde, i den ena fick för sin mening endast 41 röster mot 120 och i den andra 29 röster mot 107. Andra kammaren har i detta afseende sålunda beslutit, bland annat, att den i eget fattigvårdssamhälle bettlande, som är öfver 15 år, kan straffas antingen med varning eller ock med att afföras till k. befaliningshafvande, samt att denna myndighet kan döma en viss klass bettlande, eller sådana som ej vilja arbeta, til: minst 1 månads och högst 6 månaders tvångsarbete, Med 80 röster mot 59 godkände kammaren efter en omständlig debatt k. maj:ts förslag att hvarje fattigvårdssamhälle skall -ha rätt tillsätta en särskild nämnd såsom högsta instuns i fråga om fattigvårdens ordnande. Utskottet, för hvars förslag minoriteten röstade, hade beviljat endast städerna denna rätt. Äfven ien annan fråga, nemligen angående hegviär öfver kammarrättens beslut i mål. rörande bettlare, frångick utskottets. förslag, enligt hvilket sådana besvär skulle anföras hos kongl. maj:t. Hrr Siöberg, Carl Ifvarsson. Nils Larson och statsrådet Berg talade för bifall till kongl. maj:ts förslag, att dease begvir skola hänskjutas till högsta domstolens vröfning. Dessa talare anförde att genom denna åtgärd skulle första steget tagas för att förverkliga riksdagens 1868 uttalade önskan, att de administrativa besvärsmälen måtte aflyftas från kongl. maj:t. . . Öfriga delar af fattigvårdsförordningen biföllos. Båda kamrarne biföllo för öfrigt statsutskovtets utlåtanden ar 79 80 med dels förslag till voteringspropositioner, dels: tillstyrkande af ett tillökningsanslag 1,100,000 rdr för den tillämnade Wexiö Öarlskrotä-banans wläggande gåsom bredspårig i stället för smal spårig. Afvenledes bifölls bevillningsut kotets utlåtande nr 12 med förslag till voteriugspropositioner. . TERS SN a RFA SN Pn nen TTR SS Rå ls rn ar PES RR RNA rs