liga eller af enskilda i offentlig vård lemnade
handlingar. Den föreslagna 4 2 i trycktrihets-
förordningen skulle nemligen lemna tillfälle
öppet att ånyo börja samma administrativa
hemlighetsmakeri, som man nu genom cen lojal
tolkniog af gällande mom, 4 3 2 lyckats af-
skaffa, och hvarigenom pressen skulle förlora
hela vinsten af sin årslånga och envisa strid
för åstadkommande just af denna lojala tolk-
ning. Vidare yrkade tal, att uti ifrågava-
rande stadgande måtte bestämmas, att kom-
munalstyrelses handlingar böra underkastas
samma kontroll som de öfriga myndighe-
ternas, Derjemte föreslog han, att handlin-
gar och protokoll, hållna i riksdagens kamrar,
blott i det fall bordo räknas till antalet af
de skrifter, som tj en hvar egde rätt att i
tryck utgifva, när antingen riksdagen i dess
helhet eller vederbörande kammare särskildt
beslöte, att dess öfverläggningar skulle hållas
hemliga i någon viss fråga. Tillika yrkade
han, dels att den i 2 7 konungen medgifna
rättighet att förnya till allmänna inrättningars
understöd redan förlänta privilegier å skrif-
ters utgifvande måtte utgå, dels ock att åt-
skilliga uppdrag i afseende å tryckfrihetsla-
gens efterlefnad, som onligt utskottets förslag
skulle öfverlemnas åt justitiekansleren, i stäl-
let måtte öfverflyttas på riksdagens justitie-
ombudsman. Slutligen instämde tal. uti hr
Gumeolii reservation beträffande tiden, inom
hvilken justitieekansleren bör, efter det qvar-
stad blifvit lagd å en skrift, hänvisa målet
till vederbörande domstol, samt angående till-
sättningen af jury, och var dessutom af den
mening att parterna skulle hafva rättighet att
liksom nu utesluta ett visst antal af jurymän-
nen. För att få dessa brister i den före-
slagna lagen afhjelpta yrkade tal., att do 22,
hvari de anmärkta felaktigheterna förekomma,
måtte återremitteras.
Den talare, som följde närmast i ordnin-
gen, var en af konstitutionsutskottets ledamö-
ter, hr Ljunggren, som naturligtvis tog ut-
skottets försvar och yrkade att den föreslagna
presslagen måtte förklaras hvilande till grund-
lagsenlig behandling — ett yrkande, om hvi
ket han blef ensam. Han sysselsatte sig till
en början med atv besvara den föregående
talarens anmärkningar punkt för punkt, utan
att lyckas få kammaren för sin åsigty; i
förkänsla af denna motgång tröstade han
sig med ett beklagande af att det bland ut
skottets samtliga ledamöter från andra kam-
maren ej funnits någon enda lagfaren person,
hvarför försvaret för den nya lagen i mänga
fall måste blifva ligt. Han medgaf
också, att man inom utskottet ej hyst några
stora förhoppningar, att det framlagda försla-
get i oförändradt skick nu skulle antagas som
hvilande; för sin del vore dock talaren färdig
att utan betänkande godkänna detsamma, och
det förklarade sig sedermera hr Dahm äfven
vara, ehuru båda dessa talare ej bestämdt ville
motsätta sig en återremiss. Hr Ljunggren upp-
tog äfven till bemötande ett af hr Gumslius
att jurymännen i de städer, som ej sorterade
under lavåsumng, skulle utses af dem, som
egde rättighet att deltaga i val af ledamot i
andra kammaren, samt anmärkte, att det vore
principielt oriktigt att behandla stadsfullmäk-
tige i städerna Stockholm, Göteborg och Malmö
annorlunda än landstingen, med hvilka de i
alla andra afseenden vore fullt jemförliga,
och att det i praktiskt hänseende vore bättre
att öfverlåta valet af jurymän åt en valkor-
poration, som i allmänhet kunde anses ega
större kännedom om personers lämplighet till
ifrågavarande befattning än mängden. Hr L.
sjutade med att yrka bifall till utskottets för-
lag.
Hr Jöns Pehrsson ensam såg uti den nya
presslagen ott nywt försök att lägga hämmande
band på tryckfriheten och det dj te atten-
tat mot densamma alltsedan 1812, och derför
yrkade han atslag. Hr Ehrenborg, ledamot
af konstitutionsutskottet, fick här2fter ordet
och bemötte hr Jöns Pehrsson samt fiste
denne talares uppmärksamhet på, att i fö
slaget ej funnes en enda prick, som åsyftade
en inskränkning i tryckfriheten, utan flera nya
stadganden hade tvärtom blifvit föreslagna,
som tydde på en utvidgning af densamma.
Den nya lagen hade endast för ändamål att
återföra tryckfrihetsförordningen till dess ur
sprungliga anda och mening genom bortta-
gande af de mest demoraliserande bestäm-
melserna, och talaren skulle för sin del aldrig
medverka dertill, att den dyrbara rättighet, vi
i vår tryckfrihet ega, bliriringaste mån kring-
skuren. Hr Ehrenborg gillade de flesta af hr
Hedins anmärkningar — beträffande sättet för
juryns sammansättning delade han dock ut-
skottets åsigt — hvarför han ville få försla-
get tillbaka till utskottet.
Hr Gumeelius, som likaledes inom utskot-
tet deltagit i denna frågas behandling, hade
äfven åtskilliga anmärkningar att göra mot
den nya lagen, och den förnämsta af dessa
gällde 2 26, som innehölle bestämmelserna
angående juryns sammansättning. Om ej dessa
jemte några andra 22 ändrades, innan lagen
antoges som hvilande, ansåg tal. det vara full-
komligt säkert, att den skulle falla vid det
slutliga afgörandet. Derför förordade talaren
återremiss.
Uti samma yrkande förenade sig äfven hr
Carlen, hvilken var den ende tal., som ut-
förligare yttrade sig öfver utskottets
att genom en lagförändring sätta en gräns
det s. k. ansvaringssystemet. Han trodde ej,
att utskottet lyckats i denna sin uppgift, huru
förtjenstfullt förslaget i öfrigt än kunde vara.
Grunden till deuna sin tro angaf hr Carlen
genast, då han förklarade sig anse enda ut-
vägen för att åtkomma den verkligt brottslige
vara — kautionssystemet! Vidare an
han, att den profningsrätt angående den rätte
författaren eller utgilvarenv, som enligt utskot-
tets förslag skulle tillkomma juryn, kunde i
praxis leda dertill,y att den oskyldige blefve
förklarad skyidig. Slutligen ansäg tal. som
ett fel i den nya lagen, att latitudsystemet ej
blifvit infördt vid straffbestämmel
detta system aldrig vore nödvändigare än
just vid bestraffningen af pressförbrytelser.
Hr fiera replikerade skarpt hr Carlens
förord för i hvilket strider så
mot deb nuvarande tideus förhå
ställningssätt, att det måste
att någon röst kunnat på allvar höjas till dess
erna, ehuru