liga eller af enskilda i offentlig vård lemnade handlingar. Den föreslagna 4 2 i trycktrihetsförordningen skulle nemligen lemna tillfälle öppet att ånyo börja samma administrativa hemlighetsmakeri, som man nu genom cen lojal tolkniog af gällande mom, 4 3 2 lyckats afskaffa, och hvarigenom pressen skulle förlora hela vinsten af sin årslånga och envisa strid för åstadkommande just af denna lojala tolkning. Vidare yrkade tal, att uti ifrågavarande stadgande måtte bestämmas, att kommunalstyrelses handlingar böra underkastas samma kontroll som de öfriga myndigheternas, Derjemte föreslog han, att handlingar och protokoll, hållna i riksdagens kamrar, blott i det fall bordo räknas till antalet af de skrifter, som tj en hvar egde rätt att i tryck utgifva, när antingen riksdagen i dess helhet eller vederbörande kammare särskildt beslöte, att dess öfverläggningar skulle hållas hemliga i någon viss fråga. Tillika yrkade han, dels att den i 2 7 konungen medgifna rättighet att förnya till allmänna inrättningars understöd redan förlänta privilegier å skrifters utgifvande måtte utgå, dels ock att åtskilliga uppdrag i afseende å tryckfrihetslagens efterlefnad, som onligt utskottets förslag skulle öfverlemnas åt justitiekansleren, i stället måtte öfverflyttas på riksdagens justitieombudsman. Slutligen instämde tal. uti hr Gumeolii reservation beträffande tiden, inom hvilken justitieekansleren bör, efter det qvarstad blifvit lagd å en skrift, hänvisa målet till vederbörande domstol, samt angående tillsättningen af jury, och var dessutom af den mening att parterna skulle hafva rättighet att liksom nu utesluta ett visst antal af jurymännen. För att få dessa brister i den föreslagna lagen afhjelpta yrkade tal., att do 22, hvari de anmärkta felaktigheterna förekomma, måtte återremitteras. Den talare, som följde närmast i ordningen, var en af konstitutionsutskottets ledamöter, hr Ljunggren, som naturligtvis tog utskottets försvar och yrkade att den föreslagna presslagen måtte förklaras hvilande till grundlagsenlig behandling — ett yrkande, om hvi ket han blef ensam. Han sysselsatte sig till en början med atv besvara den föregående talarens anmärkningar punkt för punkt, utan att lyckas få kammaren för sin åsigty; i förkänsla af denna motgång tröstade han sig med ett beklagande af att det bland ut skottets samtliga ledamöter från andra kammaren ej funnits någon enda lagfaren person, hvarför försvaret för den nya lagen i mänga fall måste blifva ligt. Han medgaf också, att man inom utskottet ej hyst några stora förhoppningar, att det framlagda förslaget i oförändradt skick nu skulle antagas som hvilande; för sin del vore dock talaren färdig att utan betänkande godkänna detsamma, och det förklarade sig sedermera hr Dahm äfven vara, ehuru båda dessa talare ej bestämdt ville motsätta sig en återremiss. Hr Ljunggren upptog äfven till bemötande ett af hr Gumslius att jurymännen i de städer, som ej sorterade under lavåsumng, skulle utses af dem, som egde rättighet att deltaga i val af ledamot i andra kammaren, samt anmärkte, att det vore principielt oriktigt att behandla stadsfullmäktige i städerna Stockholm, Göteborg och Malmö annorlunda än landstingen, med hvilka de i alla andra afseenden vore fullt jemförliga, och att det i praktiskt hänseende vore bättre att öfverlåta valet af jurymän åt en valkorporation, som i allmänhet kunde anses ega större kännedom om personers lämplighet till ifrågavarande befattning än mängden. Hr L. sjutade med att yrka bifall till utskottets förlag. Hr Jöns Pehrsson ensam såg uti den nya presslagen ott nywt försök att lägga hämmande band på tryckfriheten och det dj te attentat mot densamma alltsedan 1812, och derför yrkade han atslag. Hr Ehrenborg, ledamot af konstitutionsutskottet, fick här2fter ordet och bemötte hr Jöns Pehrsson samt fiste denne talares uppmärksamhet på, att i fö slaget ej funnes en enda prick, som åsyftade en inskränkning i tryckfriheten, utan flera nya stadganden hade tvärtom blifvit föreslagna, som tydde på en utvidgning af densamma. Den nya lagen hade endast för ändamål att återföra tryckfrihetsförordningen till dess ur sprungliga anda och mening genom borttagande af de mest demoraliserande bestämmelserna, och talaren skulle för sin del aldrig medverka dertill, att den dyrbara rättighet, vi i vår tryckfrihet ega, bliriringaste mån kringskuren. Hr Ehrenborg gillade de flesta af hr Hedins anmärkningar — beträffande sättet för juryns sammansättning delade han dock utskottets åsigt — hvarför han ville få förslaget tillbaka till utskottet. Hr Gumeelius, som likaledes inom utskottet deltagit i denna frågas behandling, hade äfven åtskilliga anmärkningar att göra mot den nya lagen, och den förnämsta af dessa gällde 2 26, som innehölle bestämmelserna angående juryns sammansättning. Om ej dessa jemte några andra 22 ändrades, innan lagen antoges som hvilande, ansåg tal. det vara fullkomligt säkert, att den skulle falla vid det slutliga afgörandet. Derför förordade talaren återremiss. Uti samma yrkande förenade sig äfven hr Carlen, hvilken var den ende tal., som utförligare yttrade sig öfver utskottets att genom en lagförändring sätta en gräns det s. k. ansvaringssystemet. Han trodde ej, att utskottet lyckats i denna sin uppgift, huru förtjenstfullt förslaget i öfrigt än kunde vara. Grunden till deuna sin tro angaf hr Carlen genast, då han förklarade sig anse enda utvägen för att åtkomma den verkligt brottslige vara — kautionssystemet! Vidare an han, att den profningsrätt angående den rätte författaren eller utgilvarenv, som enligt utskottets förslag skulle tillkomma juryn, kunde i praxis leda dertill,y att den oskyldige blefve förklarad skyidig. Slutligen ansäg tal. som ett fel i den nya lagen, att latitudsystemet ej blifvit infördt vid straffbestämmel detta system aldrig vore nödvändigare än just vid bestraffningen af pressförbrytelser. Hr fiera replikerade skarpt hr Carlens förord för i hvilket strider så mot deb nuvarande tideus förhå ställningssätt, att det måste att någon röst kunnat på allvar höjas till dess erna, ehuru