SEIN RSKR RET EIKN
för ebygga dess missvisningar, åt erfarenheten
för att gifva råd.
Men äfven frågans uppriktiga och varma
vänner göa sig vanligen skyldiga till ett
misstag eller ett förbiseende. Eget neg och
fullkomligt orätt antages i allmänhet ett
slags antagonism råda emellan mannens och
qvinnans intressen, ehuru ingenstädes, och
minst inom äktenskapet, det torde vara klokt,
eller möjligt ens, att skilja dem åt. Det
är icke ens fel att två grälaX, säger ett
gammalt ordspråk, och så kan man cck
säga: det är icke den enes förlust att den
anäre vinner. Såsom åtskilliga andra förhål-
landen man och hustru emellan, når detta
sin spets i frågan om eganderätten och åter
må exempel, fakta och siffror tala; de göra
det. bättre än alla dessa ändlösa resonne--
manger hvilka sällan förmå lösrycka sig
från en falsk känslopjunkig uppfattning af
kärlekens och förtroendets egentliga art och
väsende. Af en ond rot uppspirar intet
verkligt godt, ur en social orättvisa uppstår
aldrig en välsignelse för samhället.
En större affärskrig hade rubbat mängen
som bergfast ansedd kredit, och i de stora
konkursernas hvirfvel neddrogs bland andra
en rik, ansedd familj från samhällets öfre
lager, dess så kallade grädde. Förlusten var
ohjelplig, fattigdomen stod för dörren, då
midt under brinnande konkurs det tillfaller
hustrun ett arf på 70 å 80,000 rår. Hvil-
ken tillflykt hade nu detta ej kunnat vara,
räddande dem alla från nöd och befriande
dem från den bittra förödmjukelsen att nöd-
gas lefva på kreditorernas sammanskott!
Men så länge hustrun intet kan ega, kunde
ej heller denna summa räddas, ehuru för-
svinnande liten bland den stora massans
många millioner. Den i de flesta fall till
ruinen alldeles oskyldiga hustrun måste oför-
skyldt lida alla de hårda följderna deraf,
och sjelf förmår hon intet göra, ej ens om
hon besitter erforderliga gåfvor och talanger
att genom sitt förvärf bidraga till familjens
underhåll. Hennes arbetsförtjenst, den må
nu heta daglön eller författar-arfvode, vara
lönen för ett broderi eller för ett konstverk,
allt går till manonens fördringsegare. Det
vill synas som om det gamla engelska ord-
språket men must work and women werpt
— mannen skall arbeta och qvinnan gråta
— vore gå inväxt med vana och fördomar
att det nästan fått helgden af en naturläg.
Bland alla andra formella motskäl, och
deras tal är legio, anföres äfven att egande-
rätten, sådan vi fordra den till hustruns för-
mån, är alldeles oförenlig med äktenskapets
idg, att samhället icke kan erkänna familjen
arnat än som en af mannen representerad
onhet, att hans mälsmanskap således ovil-
korligen måste bevaras och utsträckas till
alla förhållanden inom äktenskapet. Skada
blott att denna exhet är och förblir en fiktion,
en omöjlighet. Vi tala nu ej om undantaget
för fast egendom på landet eller om äkten-
skapsförord, hvarvid samhället dock villigt
erkänner, ja, fordrar hustruns medverkan,
alltså hennes personliga framträdande. Det
finnes ännu andra fall. Eller månne sam-
hället i sin ifver att blott erkänna familjen
som enhet låter mannen representera hu-
strun äfven i fråga om brottmål, straffar
honom för hennes stöld, fängslar honom för
hennes miasgerning? Har hon ansvarighet
och tillräknelighet i ett, så måste hon ge-
nom den - enklaste rättvisa äfven hafva det
allt. :