För hvarje dag som gick blef det wärre för
Uffe; ty för hvarje dag tyckte han att han
allt klarare insåg huru ofantligt mycket Han
förlorat. Han hade svårt för att riktigt fatta
att det verkligen var slut mellan honom och
Inez, att alla dessa obetydliga och dock så
betydelsefulla kärleksord, som vexlats dem
emellan, nu voro spårlöst bortblåsta, såsom
om de aldrig varit uttaldde. Han kunde icke
glömma dem; ju mera han tänkte på dem,
desto mera syntes de honom innebära löften
om en lycklig och skön framtid — och nu
voro alla dessa löften för altid skrinlagda.
Också intogs han iblånd af en häftig vrede
mot Inez, för det hon lofvat honom så mycket,
när hon dock ej hade någon mening dermed,
utan ämnade på ett så grymt sätt taga honom
ur bars illusioner. Men denna vrede vände
sig snart mot honom sjelf: det var ändå hans
eget fel att utgången blifvit så olycklig; Kvar-
för hade han varit så fasligt försagd och
rädd? Hade han blott den der äåftonen fri-
modigt gått in och sagt sitt ärende, i stället
för att stanna utanför dörren som en. narr
och nöja sig med att läsa kaptenens nåmn på
plåten — då hade allt nu varit helt annor-
Junda! :
Den tanken rotfästade sig alltmera hos Uffe,
att han ingenting var och ingenting kunde
bli, samt att han, så linge han lefde, endast
skulle falla sig sjelf och andra till besvär.
Och nu började de gamla mörka funderingarne,