förorsakade honom en häftig smärta; och Uffe
fick som vanligt umgälla alltsammans.
Uffe begaf sig med stapplande steg, sjuk i
hjertat och i själen, tillbaka till sin kammare.
Öfyerstens ord hade sårat honom djupt, eme-
dan de voro ett eko af hvad han mäste säga
sig sjelf. Och härtill kom den förfärliga tan-
ken att han ju för alltid hade förlorat Inez.
Djupet och vidden af denna sorg förmådde
han ännu icke sjelf mäta; han kände den blott
såsom e:t ofantligt berg, hvars tyngd tryckte
honom mot jorden.
Hvisslande en munte: melodi, inträdde Palle.
— Hvad vill det här siga? utbrast han;
jag väntade att få höra smällande champagne-
korkar och glada sånger, att finna lif och
yster glädje råda i huset, och så är här stilla
och tyst såsom vid en begrafning! Hvad står
på? Har du kanske inte fått något svar ännu?
— Der ligger svaret, sade Uffe och pekade
på det öppna brefvet.
Palle fattade det och genomögnade det
hastigt.
— Den skälmen Zimmerthal, fopade han,
då han slutat läsningen, att han så här skulle
komma 0ss i förväg! Tjägufyra timmar! Har
man väl någonsin hört på maken! Men du
förtjevar ditt öde, för det du ej ville lyda
mina voda råd Huru ofta har jag mto sot
dig, att än miste handla raskt och utan tve-
kan, 1 stället för att gå och förnöta tiden med
prat, såsom du har gjort. Men när man sjelf
UFFE HJELMS OCH PALLE LÖVES BEDEIFTER. 42
4å 7