-— JUU -—
ech så stod han åter på gatan. Åter kunde
han andas, isstycket började bli mindre, han
gick långsamt öfver Knippelsbro, och förbi
Börsen samt kom fram till slottsplanen, men
han vände sig ieko om en enda gång. Sedan
bar det af med raska steg, isstycket smälte
bort alltmera, och då han emsider kom hem,
fanns blott en liten bit qvar deraf.
Hans mor tog helt bekymrad emot honom.
— Hvad du ser blek ut, sade hon, hvar
har du va it så sent, min vän?
— Åh! jag har bara varit ute och motionerat
mig en smula.
— Men du borde inte företaga dina pro-
menader så sent, kära barn, dina händer äro
alldeles kalla oeh fuktiga. Det är bäst att
du får dig en kopp varmt kamomill-te, och så
skall du gå till sängs.
Så måste han dricka varmt kamomill-te och
gå och lägga sig. På detta sätt slutades Uffes
friare-färd.
Uffe kunde ej förklara för sig sjelf hvad
gom hade fattats honom, com han varit lekam-
ligt eller andeligt sjuk. Men han tänkte med
en sådan förskräckelse på hvad han hade lidit,
att han icke för allt i verlden ville genomgå
detsamma en gång till. Derför finge saken
likväl icke uppgifvas, utan han skulle nästa
gång taga hjelptrupper med sig; det var ju
något som han hade rättighet till och som
ingen kunde förbjuda honom. Palle Löve
måste bistå honom, och Uffe var öfvertygad