-— JUU -— ech så stod han åter på gatan. Åter kunde han andas, isstycket började bli mindre, han gick långsamt öfver Knippelsbro, och förbi Börsen samt kom fram till slottsplanen, men han vände sig ieko om en enda gång. Sedan bar det af med raska steg, isstycket smälte bort alltmera, och då han emsider kom hem, fanns blott en liten bit qvar deraf. Hans mor tog helt bekymrad emot honom. — Hvad du ser blek ut, sade hon, hvar har du va it så sent, min vän? — Åh! jag har bara varit ute och motionerat mig en smula. — Men du borde inte företaga dina promenader så sent, kära barn, dina händer äro alldeles kalla oeh fuktiga. Det är bäst att du får dig en kopp varmt kamomill-te, och så skall du gå till sängs. Så måste han dricka varmt kamomill-te och gå och lägga sig. På detta sätt slutades Uffes friare-färd. Uffe kunde ej förklara för sig sjelf hvad gom hade fattats honom, com han varit lekamligt eller andeligt sjuk. Men han tänkte med en sådan förskräckelse på hvad han hade lidit, att han icke för allt i verlden ville genomgå detsamma en gång till. Derför finge saken likväl icke uppgifvas, utan han skulle nästa gång taga hjelptrupper med sig; det var ju något som han hade rättighet till och som ingen kunde förbjuda honom. Palle Löve måste bistå honom, och Uffe var öfvertygad