hvarje skål mekaniskt, utan att veta hvem eller
hvad den gällde, ty han satt fortfarande och
grubblade öfver frågan: Var det på mig eller
Zimmerthal hon väntade?
Då märkte han plötsligt, att allas ögon foro
fästade på honom, han såg upp — der stod
ju grosshandlar Löve midt emot honom och
höll tal, sägande, i det han pekade på honom:
Co — — der sitter han, hedersmannen Uffe,
ja, så heter han, och han bär detta namn
med rätta. Ty stilla och tyst gick han ibland
oss, och ingen anade hvad som boddeihonom,
men då kom farans tid, och han reste sig upp,
väpnade sig och lät oss förnimma don kraf-
tens anda, som bodde i honom. Ja, vår Niels
Ebbesen vilja vi kalla honom, ty det är han
som åt Danmark förvärfvat dess unga frihet!
Lefve Uffe! Hurrahl
Och man hurrade så att fönsterrutorna
skallrade, alla trängdes omkring Uffe, alla
ville klinga med honom, förgäfves sökte han
tala, för att förklara sig, det var icke möj-
ligt för honom att vinna gehör. Champagnen
hade gjort sin verkan, alla voro i högsta grad
lifvade och jublade öfver att finna ett före-
mål för sin begeistringt. Uffe lyckades ett
ögonblick få ordet, han förklarade att det icke
var han, utan Klemmesen — men här blef
han afbruten af Klemmesen, som sade att
detta blott var en yttring af vår unge väns
öfverdrifna anspråkslöshet, hvarför han för-
tjenade så mycket större ära, och åter före-