hvarje skål mekaniskt, utan att veta hvem eller hvad den gällde, ty han satt fortfarande och grubblade öfver frågan: Var det på mig eller Zimmerthal hon väntade? Då märkte han plötsligt, att allas ögon foro fästade på honom, han såg upp — der stod ju grosshandlar Löve midt emot honom och höll tal, sägande, i det han pekade på honom: Co — — der sitter han, hedersmannen Uffe, ja, så heter han, och han bär detta namn med rätta. Ty stilla och tyst gick han ibland oss, och ingen anade hvad som boddeihonom, men då kom farans tid, och han reste sig upp, väpnade sig och lät oss förnimma don kraftens anda, som bodde i honom. Ja, vår Niels Ebbesen vilja vi kalla honom, ty det är han som åt Danmark förvärfvat dess unga frihet! Lefve Uffe! Hurrahl Och man hurrade så att fönsterrutorna skallrade, alla trängdes omkring Uffe, alla ville klinga med honom, förgäfves sökte han tala, för att förklara sig, det var icke möjligt för honom att vinna gehör. Champagnen hade gjort sin verkan, alla voro i högsta grad lifvade och jublade öfver att finna ett föremål för sin begeistringt. Uffe lyckades ett ögonblick få ordet, han förklarade att det icke var han, utan Klemmesen — men här blef han afbruten af Klemmesen, som sade att detta blott var en yttring af vår unge väns öfverdrifna anspråkslöshet, hvarför han förtjenade så mycket större ära, och åter före