i det lilla kabinettet på balen hos grosshandlar
Löves. Ibland tänkte han också på, hvad hon
berättade honom vid middagsbordet, att hon
en hel vecka förgäfves väntat på — ja, hvil-
ken annan än Uffe? Hade hon ej menat honom,
skulle hon väl knappast ha talat om detta för
honom. Vidare tänkte han att på samma vis
gick hon kanske hemma och väntade hvar dag,
väntade att få höra det afgörande ordet af
honom, och Uffe tänkte så länge härpå att
han till sist kom till det resultatet att han
var en nedrig skurk, som på ett samvetslöst
sätt lekte med en stackars ung flickas känslor.
Uffe blef så ond på sig sjelf att han slog
knytnäfyven i bordet och sade:
— I afton går jag dit och...
Beslutet var fattadt, men det åtföljdes cj
af den stolta glädje, som plägar infinna sig,
då ett manligt beslut efter lång och mogen
öfverläggning omsider kommit till stånd. Tsärt-
om uppstod en så besynnerlig oro hos Uffe,
en hittig ångest öfver något oförklarligt, något
hemlighetsfullt, som hotade honom med en
stor olycka; det var som skulle han göra ett
hopp från ett högt torn. Men han beherr-
skade dessa mindre angenäma känslor, han
ville dock en gång visa sig sjelf att han var
en man, som kunde fatta ett beslut och utföra
hvad han beslutat. Det blef också bättre med
honom genom det våld han sålunda gjorde på sig
sjelf, men i alla fall var det som hade han en
isbit i sig, hvilken plågade honom genom sin köld,