dets arbete har sin bästa afsättning i staden och stadens arbete sin bästa afsättning på landet för att inse att hela detta rop om landtmannaintresse och stadsintresse saknar allt berättigande i de verkliga förhållandena och endast är en röd flagga, hvilken af illasinnade begagnas för att reta, liksom en sålunda färgad flagga begagnas vid de spanska :tjurfäktningarne för att dermed hetsa djuren till ännu större ilska. Må det emellertid vara härmed hur som helst, så är det dock ett beklagligt faktum att denna röda flagga i närvarande stund är på väg att vecklas ut här i landet på det mest oroväckande sätt. Genom ett oförståndigt handhafvande utaf frågan om indelningsverket har det verkligen lyckats regeringen, understödd af några fantaster inom tidningsverlden, att bringa striden om denna enligt påstående: öfverallt beundrade men ingenstädes efterapade institution på en punkt, hvilken, om det vidare fortsättes på denna bana, kan leda till den yttersta bitterhet mellan stad och land. Hvem som skall gå med segern ur denna strid är ej svårt att säga, såvida det n. 6. kan kallas en seger då den ena klassen inom samma landamären viur öfver den andra. Äfven om striden ej här, såsom i Frankrike, kommer att skrifya sin väg med blodiga runor, så reder det sig dock till en strid, der samhällets väl står på spel. Det utmanande, man kan gerna säga ilskna språk som af vissa tidningar föres mot vår sjelfständiga och i allmänhet lugna allmoge är just. ej egnadt att hos densamma väcka några försonliga känslor, och man måste med ledsnad erkänna att icke så få utat städernas representanter inom riksdagen funnit sig tillständigt att mot sina motståndare begagna ett språk, hvilket, om det icke vittnade om mycken ! kännedom i sjelfva saken, dock satte utom allt tvifvel att dessa herrar representanter flitigt begagnat de sednare månaderna för att icke endast skaffa sig fullständig insigt uti Aftonbladets åskådningssätt, utan äfven en obestridlig förmåga att uttrycka sina tankar på det moderna Aftonbladsspråket, hvars styrka egentligen ligger i att på ett klart och tydligt sätt göra reda för motståndarnes motiver, utgörande det bekanta uttrycket Råhet, Sjelfviskhet, Fuennyttat liksom ett Damm-fäste för den stora smutskanalen af, man kan gerna säga, oqväden, hvilka såväl inom pressen som representationen af indelningsverkets anhänpgare utslungats mot dess motståndare. Vi kunna ej annat än beklaga den vändning af bitterhet som frågan tagit och ännu ytterligare hotar att taga, och vi beklaga det så mycket mera som utmaningen utgått från det svagare hållet och blifvit kastad i ansigtet på klasser, hvilka, om de rätt lära känna sin styrka, kunna taga en förfärlig hämnd. Det är nemligen alldeles klart att landets tepresentanter hafva en bestämd öfvervigt öfver städernas och att, i en strid med dessa, de senare till slut ovilkorligen måste ligga under. Om nu det svagare partiet, i stället för att gå moderat och humant tillväga, såsom man bör göra i hvarje strid, men framför allt då man är underlägsen, begagnar alla medel för att bringa sin motståndare i rascri, så är fara värdt att denne motståndare, isynnerhet när han såsom nu är fallet räknar inom sina leder hela denua klass af mindre jordbrukare, hvars bildningsVRT a