Divide et impera lyder dön gamla regeln för den statskonst, hvars hufvudändamål är att siyra, utan afseende på om det sker till det styrda landets båtnad eller skada. Under fordna tider, då den stora allmänheten mera stod så att säga utom affärerna och då ett lands öden till hufvudsakligaste delen afgjordes inom hofintrigernas qvalmiga sfer, utfördes ofvanskrifne gyllene regeringsregel på det sättet, att den som ville taga tömmarne lagade så att hans personliga medtäflare om makten kommo, såsom det heter, i lufven på hvarandrat. Nu deremot, då de personliga förhållandena vid hofvet spela en obetydligare roll och då saken tagit makten från personen, tjenar det för den maktlystne till intet att medelst hoptussning neutralisera viljorna vid hofvet. De djupa lederna stå bakom och afgöra segern utan afseende på hvem som är mäktig inom hofvet eller ej Den som nu för tiden vill styra ett land genom att tillgodogöra sig jesuiternas här ofvan citerade regeringsregel måste sätta de skilda intressena emot hvarundra. Det kan då möjligen låta sig göra att skaffa sig personlig makt på spillrorna af dylika strider, men vi lemna åt enhvar att bedöma huruvida det länder till landets båtnad eller skada. Sedan representationsförändringen blifvit genomförd och privilegierna upphäfda finnes här i landet i allmänhet icke några intressen alt sätta emot hvarandra af så stora dimensioner, att de kunna utöfva något inflytande på styrandet af staten, mer än två: nemligen det så kallade stadsintresset i motsats till landtmannaintresset. Dessa båda intressen uppfattas såsom skulle de vara stridiga mot hvarandra, eburu enligt vår åsigt, denna uppfattning är grundfalsk. Det är nemligen klart för hvar och en som ej är alldeles soiblind af förutfattade åsigter att desså båda intressen, långt ifrån att vara stridande mot hvarandra, tvärtom äro helt och hållet beroende at hvarandra, så att det ena 1intressets blomstring är omöjligt om det andra tynar af, och tvärtom. Man behöfver endast tänka på det enkla faktum att lan