Divide et impera lyder dön gamla regeln
för den statskonst, hvars hufvudändamål är
att siyra, utan afseende på om det sker till
det styrda landets båtnad eller skada.
Under fordna tider, då den stora allmän-
heten mera stod så att säga utom affärerna
och då ett lands öden till hufvudsakligaste
delen afgjordes inom hofintrigernas qvalmiga
sfer, utfördes ofvanskrifne gyllene regerings-
regel på det sättet, att den som ville taga
tömmarne lagade så att hans personliga med-
täflare om makten kommo, såsom det heter,
i lufven på hvarandrat. Nu deremot, då
de personliga förhållandena vid hofvet spela
en obetydligare roll och då saken tagit mak-
ten från personen, tjenar det för den makt-
lystne till intet att medelst hoptussning
neutralisera viljorna vid hofvet. De djupa
lederna stå bakom och afgöra segern utan
afseende på hvem som är mäktig inom hof-
vet eller ej
Den som nu för tiden vill styra ett land
genom att tillgodogöra sig jesuiternas här
ofvan citerade regeringsregel måste sätta de
skilda intressena emot hvarundra.
Det kan då möjligen låta sig göra att
skaffa sig personlig makt på spillrorna af
dylika strider, men vi lemna åt enhvar att
bedöma huruvida det länder till landets båt-
nad eller skada.
Sedan representationsförändringen blifvit
genomförd och privilegierna upphäfda finnes
här i landet i allmänhet icke några intressen
alt sätta emot hvarandra af så stora dimen-
sioner, att de kunna utöfva något inflytande
på styrandet af staten, mer än två: nemli-
gen det så kallade stadsintresset i motsats
till landtmannaintresset. Dessa båda intres-
sen uppfattas såsom skulle de vara stridiga
mot hvarandra, eburu enligt vår åsigt, denna
uppfattning är grundfalsk. Det är nemligen
klart för hvar och en som ej är alldeles
soiblind af förutfattade åsigter att desså
båda intressen, långt ifrån att vara stridande
mot hvarandra, tvärtom äro helt och hållet
beroende at hvarandra, så att det ena 1in-
tressets blomstring är omöjligt om det an-
dra tynar af, och tvärtom. Man behöfver
endast tänka på det enkla faktum att lan-