han följande skrifvelse från det furstliga
kansliet:
Vi Ulrich Ernst, med Guds nåde, furste
till Oettingen ete. etc.
Oss iälskelige trofaste!
Enär hennes durchlauchtighet vår furstliga
gemål har beslutit att företaga en resa till
badet i Pyrmont och det till resekostnadernas
vidare bestridande ännu oundgängligen erfor-
dras en summa af 500 dukater i guld, bjude
och befalle vi dig härmed i nåder att tillväga-
bringa törenämda summa ur den dig ombe-
trodda kassan eller i brist deraf ur egna me-
del samt att insända densamma inom 24 tim-
mar, till förebyggande af exekution.
Den olycklige räntmästaren svettades ån-
gestens svett och inlemnade en föreställning,
att han den föregående dagen af egna medel
tillställt det furstliga hofköket 150 gulden, på
det att det icke skulle se sig nödsakadt att
upphöra med de dagliga uppköpen på torget,
och att det icke var möjligt att ur kassan till-
vägabringa den äskade summan. Dagen efter
mottog han följande kabinettsskrifvelse: Vi
ete. Oss iälskelige trofaste! Enär vi af din
underdånigste anmälan i nåder sett att det
första alternativet i vårt reskript icke låter
utföra sig, måste det andra förblifva i oryg-(
gelig kraft.
Räntmästaren måst2 alltså ut med de 500
dukaterna och efterhand kom fursten att bli
skyldig honom 27.000 gulden. Han fick aldrig
någon annan betalning än — sitt afsked. Först
öfver hundra år efteråt tillerkändes hans arf-
vingar 3.000 gulden, och då der naturligtvis
icke fanns penningar i kassan sålde de sin
fordran till regeringen för 2,400 gulden kon-
ant.