— Denna dag skall man minnas, så länge
Danmark eger bestånd, sade han, och vi skola
glädja oss, så ofta vi minnas den — ja, vi
skola glädja oss af hela vårt hjerta. Ärinte
du mycket glad, Uffe?
— Jo, jag är glad, svarade Uffe, hvilken
nog hade märkt den utomordentliga rörelse
som egde rum i staden, men icke förstod dess
betydelse; emellertid antog han att det måste
vara något glädjande som händt, eftersom alla
sågo så glada ut.
— Och när jag sedan tänker, sade Palle,
att du, Uffe, och äfven jag ha en icke ringa
del i denna dags seger, ja, att man kanske
egentligen har oss att tacka för den, så blir
jag helt underlig till mods... Det är verk-
ligen en egendomlig känsla att veta att man
i grund och botten är en verldshistorisk per-
sonlighet.
Uffe såg frågande på Palle.
— Det är omöjligt att beräkna, fortfor
denne, hvilket inflytande vår artikel, som i
går stod i Skandinaviens Morgenröde (jag
säger vår artikel, ty visserligen var det du
som skref den, men du hade aldrig gjort det,
om inte jag så ifrigt uppmanat dig dertill)
har haft på kungen. Kungen har läst den
och läst den med mycket intresse, det har
jag hört af kusin Ludvig, som har en god
vän som känner en person som känner en
bror till kungens kammartjenare. Jag vet
bestämdt, att kungen i går läste igenom vår