— Denna dag skall man minnas, så länge Danmark eger bestånd, sade han, och vi skola glädja oss, så ofta vi minnas den — ja, vi skola glädja oss af hela vårt hjerta. Ärinte du mycket glad, Uffe? — Jo, jag är glad, svarade Uffe, hvilken nog hade märkt den utomordentliga rörelse som egde rum i staden, men icke förstod dess betydelse; emellertid antog han att det måste vara något glädjande som händt, eftersom alla sågo så glada ut. — Och när jag sedan tänker, sade Palle, att du, Uffe, och äfven jag ha en icke ringa del i denna dags seger, ja, att man kanske egentligen har oss att tacka för den, så blir jag helt underlig till mods... Det är verkligen en egendomlig känsla att veta att man i grund och botten är en verldshistorisk personlighet. Uffe såg frågande på Palle. — Det är omöjligt att beräkna, fortfor denne, hvilket inflytande vår artikel, som i går stod i Skandinaviens Morgenröde (jag säger vår artikel, ty visserligen var det du som skref den, men du hade aldrig gjort det, om inte jag så ifrigt uppmanat dig dertill) har haft på kungen. Kungen har läst den och läst den med mycket intresse, det har jag hört af kusin Ludvig, som har en god vän som känner en person som känner en bror till kungens kammartjenare. Jag vet bestämdt, att kungen i går läste igenom vår