tillfället vid ett förträffligt, krigiskt lynne
och hade allt klart inomborde, för att genast
kunna öppna elden, så snart öfversten slutat
läsningen.
— Nåå, säger du ännu att Uffe går och
sofver beständigt? frågade hon, då öfversten
lade tidningen ifrån sig.
Öfversten svarade icke, utan reste sig upp
och gick öfver golfvet.
— Hvart ämnar du gå? frågade faster Ma-
lena, i det hon ställde sig i vägen för honom.
— Jag ämnar ringa på betjenten, svarade
öfversten, och be honom säga Uffe, när han
kommer hem, att för framtiden gör han bist
i att söka husrum annorstädes än hos mig.
Nu bröt stormen lös. Faster Malena för-
klarade att Uffo var alldeles för god åt en
sådan fader, som icke förstod .tt värdera den
skatt han hade i honom. Öfversten svarade
att han aldrig ha e haft annat än förargelse
af gossen och sköt skulden derför på faster
Malena och fru Hjelm, som alliid hade skämt
bort honom. Striden var ingalunda fri från
personliga anfall och förnärmelser samt antog en
allt häftigare karakter, till dess någon knackade
på dörren och — grosshandlar Löve inträdde.
— Öfversten torde förlåta, om jag kanske
kommer något olägligt, sade han, men jag har
erfarit on så liflig glädje öfver den förträff-
liga artikel, er 80n har skrifvit i Morgen-
rödenX: don kan man verkligen kalla ett ord
i sinom tid,