— Det vill säga, svarade öfversten, ni har erfarit en liflig glädje öfver den artikel, som er son har skrifvit och min son behagat sätta sitt namn under. Å — Bevars, hvarför skulle inte Uffe ha skrifvit artikeln sjelf? — Emedan han är för dum dertill. — Öfversten behagar skämta. Uffe är allt annat än dum; ni skulle ha sett honom på balen hos oss i förra veckan; alla unga damer voro förtjusta i honom. — Så är det väl meningen, att Uffo och Palle skola bilda en ny ministår, när nu den gumla afgår? frågade öfversten spetsigt. — Åtminstone vittnar denna artikel om att den dag torde komma, då Uffe... — Kan sätta sitt namn under hvad andra ha författat, afbröt öfversten honom i gäckande ton. — Med dig kommer man då ingen väg, inföll faster Malena; först var du ond öfver att Uffe hade skrifvit artikeln, och nu är dutond öfver att han icke har skrifvit den. Det kunde ej nekas, att öfversten försatt sig sjelf i en mycket svår ställning. Men svårigheten ökades derigenom att en smula fadersstolthet började vakna hos honom, en känsla, som han förr aldrig erfarit. Grosshandlar Löve tog nemligen till orda och höll ett varmt loftal öfver Uffe, prisande dennes mängahanda förträffliga cgenskaper och dervid sekunderad af faster Malena och fru Hjelm.