— Det vill säga, svarade öfversten, ni har
erfarit en liflig glädje öfver den artikel, som
er son har skrifvit och min son behagat sätta
sitt namn under. Å
— Bevars, hvarför skulle inte Uffe ha skrif-
vit artikeln sjelf?
— Emedan han är för dum dertill.
— Öfversten behagar skämta. Uffe är allt
annat än dum; ni skulle ha sett honom på
balen hos oss i förra veckan; alla unga damer
voro förtjusta i honom.
— Så är det väl meningen, att Uffo och
Palle skola bilda en ny ministår, när nu den
gumla afgår? frågade öfversten spetsigt.
— Åtminstone vittnar denna artikel om att
den dag torde komma, då Uffe...
— Kan sätta sitt namn under hvad andra
ha författat, afbröt öfversten honom i gäckan-
de ton.
— Med dig kommer man då ingen väg, in-
föll faster Malena; först var du ond öfver att
Uffe hade skrifvit artikeln, och nu är dutond
öfver att han icke har skrifvit den.
Det kunde ej nekas, att öfversten försatt
sig sjelf i en mycket svår ställning. Men
svårigheten ökades derigenom att en smula
fadersstolthet började vakna hos honom, en
känsla, som han förr aldrig erfarit. Gross-
handlar Löve tog nemligen till orda och höll
ett varmt loftal öfver Uffe, prisande dennes
mängahanda förträffliga cgenskaper och der-
vid sekunderad af faster Malena och fru Hjelm.