all tillämpning. Inom presterskapets leder,
såväl der som i andra tysk-katolska stater,
förnams en och annan knotande stämma ;
men merändels tystades den genom hot om
afsättning.
I Baiern, det ultrakatolska, tycktes ofel-
barhetsdogmen böra finna en tacksam jord-
mån, och det väntades väl derifrån alldra-
minst något väsentligt motstånd. Men just
der har oförmodadt rest sig en ny Luther.
Det är stiftsprosten, dr von Döllinger i Män-
chen. Då telegrafen har förkunnat att
han blifvit af Miinchens erkebiskop lyst i
kyrkans stora bann, är det hög tid att be-
rätta om den religiösa väckelse han gifvit
sinnena.
Döllinger hade öppet förkunnat sin för-
kastelse af ofelbarhetsdogmen. Erkebiskopen
af Minchen Freising uppfordrade honom i
två särskilta skrifvelser utt afgifva förkla-
ring häröfver. Döllingers svar härå, afgif-
vet den 28 mars detta år, har väckt nära
nog lika stor uppståndelse — bifall af alla
frisinnade, fördömelse af mängden utaf det
katolska presterskapet och deras verldsliga
anhängare — som fordom Luthers teser mot
aflatskrämeriet.
Dr Döllinger säger att då han erfarit att
ett stort biskopsmöte är utlyst att hållas i
Fulda, begär ban der få tillträde för att få
försvara följande 5 teser:
1. De nya trosdekreterna stödja sig på vissa
ställen i den heliga skrift. Men presterskapet
är genom ed törpligtigadt att icke antaga och
utlägga den heliga skrift annat än i enlighet
med fädernas enhälliga samtycke. Och som
alla kyrkofäderne hafva tolkat de anförda
ställena i en från de nya dekreterna fullkom-
ligt afvikande mening, skulle jag begå mened
genom att gilla den tydning, förutan hvilken
dekreterna sakna ull biblisk g und.
2. Det pistäcndet att den nya, i Rom för-
kunnade läran om den påfliga allmakten öfver
hvarje kristen individ och om den påfliga ofel-
barhetena i trosfrågor varit från kyrkans be-
gynonelse allmänt eller åtminstoae nästan all-
mänt trodd och predikad, hvilar på ett full-
komligt misskännande af den kristliga tradi-
tionen i kyrkans första årtusende och en van-
ställning af dess historia.
3. Biskoparne i de romaniska länderna,
utgörande cen ofantlig majoritet vid kyrkomö-
tet i Rom, hafva tillika med sitt presterskap
redan genom de läroböcker, ur hvilka de un-
der sin seminarietid hemtat sina kunskaper,
blifvit rörande den påfliga makten vilseförda,
enär de i dessa böcker anförda citater mesta-
dels äro falska, uppdiktade eller förvrängda.
(Flere af de åsyftade vöckerna uppgifvas.)
4, Dekreterna af den 18 juli 1870 stå i
skarpaste strid mot de af två allmänna kyrko-
möten och flerc påfvar redan i femtonde år-
hundradet högtidligt kungjorda samt af påf-
varne sedermera städse förnyade dekreter an-
gående omfånget af påfvens makt och hans
ofelbarhet.
5. De nya dekreterna äro rentaf oförenliga
med de europeiska staternas grundlagar och
särskilt baierska statens grundlag, hvilken se-
nare jag vid mitt inträdande i riksrådet bo-
svurit.
Som vilkor för sitt deltagande i konfe-
rensen gjorde prosten Döllinger endast de
förbehållen: att hans endast skulle blifva
tagne till protokoll och offentliggjorda samt
att åtminstone en vetenskapligt bildad verlds-
lig man skulle lemnas tillträde å densamma.
Erkebiskopen i Miinchen-Freissing har icko
velat inlåta sig på en för honom allför våd-
lig diskussion med den lärda professorn utan
helt enkelt bannlyst honom.
Den unge konungen af Baiern tager der-
emot på det ifrigaste ofelbarhetsförnekarens
parti; och en stor del af det katolska Tysk-
land instämmer med honom och ger honom
offentliga hyllningar.