RAND O-—
Jersbeek frågade, om Morgenrödent ej var
kommen; Uffe lade hastigt bladet åsido, han
ville ej att apotekarn skulle läsa det i hans
närvaro.
Uffe lefde i en ytterlig oro hela dagen;
hvar gång dörren öppnades, fruktade han, att
det skulle vara någon, som hade läst tMor-
genröden och nu kom för att fråga efter
honom. Vid middagstiden gick han hem, icke
den vanliga vägen, utan de ödsligaste och
mörkaste gränder, för att han ej skulle möta
någon bekant. Men då han vek af i hörnet
af Knabro-gränden, kände han plötsligen att
någon slog honom på axeln: det var den
student, som några dagar förut berättat för
honom att Inez var förlofvad, och som alltså
på sätt och vis var orsak till att artikeln
blifvit skrifven.
— Bravo, Uffe, så skall man gå åt de der
herrarne, sade han förnöjd, och så modigt af
dig sedan, att du satte ut ditt namn; det
tycker jag riktigt om dig för. . Jag var nyss
uppe i studentföreningen, der rådde stor glädje
öfver din förträffliga artikel, alla frågade efter
dig. Det är skada att du inte är student, ty
då skulle vi ställa till en svyck för dig, men
din skål ska vi i alla fall dricka i afton.
Farväl och låt oss snart höra af dig igen.
Uffes mod växte betydligt i följd af dessa
uppmuntrande ord; när man hade berömt arti-
keln uppe i studentföreningen, kunde den väl
ändå icke vara så dålig. Men nu kom han