RAND O-— Jersbeek frågade, om Morgenrödent ej var kommen; Uffe lade hastigt bladet åsido, han ville ej att apotekarn skulle läsa det i hans närvaro. Uffe lefde i en ytterlig oro hela dagen; hvar gång dörren öppnades, fruktade han, att det skulle vara någon, som hade läst tMorgenröden och nu kom för att fråga efter honom. Vid middagstiden gick han hem, icke den vanliga vägen, utan de ödsligaste och mörkaste gränder, för att han ej skulle möta någon bekant. Men då han vek af i hörnet af Knabro-gränden, kände han plötsligen att någon slog honom på axeln: det var den student, som några dagar förut berättat för honom att Inez var förlofvad, och som alltså på sätt och vis var orsak till att artikeln blifvit skrifven. — Bravo, Uffe, så skall man gå åt de der herrarne, sade han förnöjd, och så modigt af dig sedan, att du satte ut ditt namn; det tycker jag riktigt om dig för. . Jag var nyss uppe i studentföreningen, der rådde stor glädje öfver din förträffliga artikel, alla frågade efter dig. Det är skada att du inte är student, ty då skulle vi ställa till en svyck för dig, men din skål ska vi i alla fall dricka i afton. Farväl och låt oss snart höra af dig igen. Uffes mod växte betydligt i följd af dessa uppmuntrande ord; när man hade berömt artikeln uppe i studentföreningen, kunde den väl ändå icke vara så dålig. Men nu kom han