— Jag skulle gerna vilja offra både lif och blod för fäderneslandets skull, ifall så behöfdes, sade Uffe sakta. — Ja, der ha vi det gamla pratet om att offra lif och blod; och så stannar man dock hemma i den varma kakelugnsvrån, när det gäller. Se på mig, se på Klemmesen och andra tappra patrioter! Vi handla, vi kämpa och frukta hvarken kungars Yrede eller de maktegandes hotelser; slut dig till oss och dela farorna och vedermödorna med oss. — Men hvad hjelper då allt skrifvande och talande till? frågade Uffe. — Talandet och skrifvandet! sade Palle Löve och reste sig upp, för att genom sin fulla längd imponera så mycket mera på Uffe; talandet och skrifvandet verka detsamma som Hoimdals gjallarhorn på Bifrost, när Surturs söner störta fram och Ragnarök tillstundar. Och då en gång Nordens Ragharök nalkas, och Fenrisulfven öppnar gapet, för att sluka Danmark, då lär det väl ändå bli vi med allt vårt talande och skrifvande som skola åter fjettra honom. Uffe svarade intet; Palle satte sig ned igen och teg en stund, för att hans ord skulle hinna göra tillbörlig verkan på Uffe. Straxt derefter började han ånyo: ; — Nej, du är ingen man, Uffe, och derför får du trifvas bland de fega hos Hel, under det Zimmerthal med Inez går att njuta af Valhallas glädje. kh å 1 RO Me