någonting alldeles osökt, har författaren ut-
vecklat alla dessa idber på ett förtjusande
och gripande sätt inom den lilla ramen af
en enda akt, som utfördes med vanlig för-
tjenst å dramatiska teatern förliden lördag
inför fullsatt salong. i
Deretter gafs för första gången å samma
teater ett från norskan öfversatt lustspel i
4 akter af J. Wibe, kalladt De skenhelige.
Den ledande personen deri är en skälm till
adjunkt, Bolle, (hr Fredrikson), hvilken spe-
lar Sväcktt och bringar oreda i både pa-
storshus och församling för att bereda sig
trmliga fördelar. Till medhjelpare har han
ett par skurkar till handlande, hvilka med
heliga miner och fromma ord samla pengar
och yllevaror på både den inre och yttre
missionen — förstående med begges föremål
sig sjelfva. Man ser prof på verkningarne
af deras bearbetningar i uppträdandet af åt-
skilliga församlingsboer och man ömkar den
beskedlige, alltför beskedlige kyrkoherden,
då han genom de skenheliges ränker är
bragt till fallets brant. Men så tröstar man
sig när i sista akten slutet blir godt.
(CLustspelet? var mycket roande och den
skarpa ironien ofta träffande. Åskådarne
vitsordade detta ofta, åtminstone sedan de
hunnit förvissa sig om att författarens straf-
fande hand icke var höjd mot det upprik-
tiga läseriet, utan mot, såsom styckets titel
ock angifver, det skenheliga och hycklande.
Hvad spelet beträffar skördade hrr K;
Almlöf och Fredrikson äran af dagen. Fru
Kinmansons roll var mycket liten, men hon
gjorde underverk af den.