någonting alldeles osökt, har författaren utvecklat alla dessa idber på ett förtjusande och gripande sätt inom den lilla ramen af en enda akt, som utfördes med vanlig förtjenst å dramatiska teatern förliden lördag inför fullsatt salong. i Deretter gafs för första gången å samma teater ett från norskan öfversatt lustspel i 4 akter af J. Wibe, kalladt De skenhelige. Den ledande personen deri är en skälm till adjunkt, Bolle, (hr Fredrikson), hvilken spelar Sväcktt och bringar oreda i både pastorshus och församling för att bereda sig trmliga fördelar. Till medhjelpare har han ett par skurkar till handlande, hvilka med heliga miner och fromma ord samla pengar och yllevaror på både den inre och yttre missionen — förstående med begges föremål sig sjelfva. Man ser prof på verkningarne af deras bearbetningar i uppträdandet af åtskilliga församlingsboer och man ömkar den beskedlige, alltför beskedlige kyrkoherden, då han genom de skenheliges ränker är bragt till fallets brant. Men så tröstar man sig när i sista akten slutet blir godt. (CLustspelet? var mycket roande och den skarpa ironien ofta träffande. Åskådarne vitsordade detta ofta, åtminstone sedan de hunnit förvissa sig om att författarens straffande hand icke var höjd mot det uppriktiga läseriet, utan mot, såsom styckets titel ock angifver, det skenheliga och hycklande. Hvad spelet beträffar skördade hrr K; Almlöf och Fredrikson äran af dagen. Fru Kinmansons roll var mycket liten, men hon gjorde underverk af den.