kistan, som var höljd med kransar, flyttades nu (buren af generallöjtnant D: L. Silfverstolpe, generalmajorerna A. G. Leijonhufvud, C. M. L. Björnstjerna, C. 8. A. Lagerberg, D. W. Silfverstolpe, H. G. W. Gyllenram, E. M. af Klint, J. R. Lagercrantz, landshöfdingarne C. A. Ehrensvärd, A. K. Wachtmeister och Stråle, samt förste adjutanten hos h. m. konungen, norska contre-amiralen B. A. Knap) ned i grifthvalfvet, dit kronprinsen af Danmark, hertiginnorna af Östergötland och Dalarne, äfvensom fursten af Wied, begåfvo sig. Grifthvalfvet var klädt med svarta draperier med kronor; på båda sidor om den svartklädda katafalken voro placerade fyra höga kandelabrar, hvarförutom hvalfvet upplystes af fyra ljusarmar. Sedan den kungl. likkistan der uppställts på katafalken och sedan de höga perBonerna återkommit till kyrkan, gjordes en tyst bön, och efter det orkestern ånyo uppstämt den förut omnämnda marche funebre, begåfvo gig de kungl. och furstliga personerna från kyrkan samt åkte tillbaka till Slottet (klockan 2 e.m.) Sorgringningen tog änyo sin början och alla de närvarande åtskildes. Bland dei kyrkan tillstädesvarande bemärktes hertigens af Östergötland båda äldsta söner, hertigarna af Wermland och Gotland i en särskild kyrkostol. Sorgmusiken var komponerad till följande ord : Hör. Du, som ljus och mörker delar, Som af natt kan göra dag, Herre, Du, som slår och helar, Sko ej vårt, men Ditt behag, Om vi fridjas eller sörja, Om vi lykta eller börja. Hvar en jordisk tron vi ställde, Sluttar marken mot en graf, Du allena och Ditt välde Veta ingen rubbning af, ) Länka derför våra öden, ! Lys oss, Herre, än i döden! BRecitativ. De öppnats, portarne till minnets stilla gårdar, Som trängts tillhopa här inunder samma loft, Der herravälden fått sin gräns i några vårdar Och svunnen storhet krympt tillnågra nypor stoft: Här tiger stridens larm och värjan brulit spetsen Och knappt en fana rör sin flik å kalkad vägg — Hiir Vasars skuggor stå allvarliga i kretsen Och räcka dig sin hand, Oraniens ättelägg. Arin. Hur diademet prydde Din pannas ädla rund! Hur villigt alla kydde Din spira hvarje stund! Och dock du släppte henne, Du konungsliga fru, Och på ditt bleka änne Sprang maktens ring i tu. Ej drottningens — en qvinnas Var främst ditt majestät, Men knappast lär. det finnas Ett starkare än det; Och aldrig vi det glömme, Andock du gått till ro, Så ödmjukt efterdöme Af ofterkraft och tro. QBvartett. Folket från när och fjerran klagar Att du så snart ifrån oss gick, Sörjer vår lyckas solskensdagar, Sommaren af ett — ögonblick, Möttes vi bara för att skiljas? Var det en majdags korta glans? Icke var skulden dock din viljas — Domen var Herrans, endast Hans. Var icke nyss vår fröjd gemensam? Gjorde ej du vår sorg till din? Ack! och nu lemnas du så ensam, Ensam, som aldrig någonsin! Nej, icke ensam. Trogna sinne i Bilda din dödsvakts slutna ring. Nej. icke ensam. Stora minnen Hålla sin vaka rund: omkring. Iuett. Hölj dig tröstligt i den mjuka Svepningen af allt hvad godt Du med fulla händer sätt Bland de arma och de sjuka. Hvila ljufligt mot det fina Hyondet af allt hvad huldt, Allt hvad ömt du skiftat fullt Åt de kära, åt de dina. Slumra saligt i den trygga Skuggan af allt sannt du tänkt, Af all körlek, som du skänkt Folken söm i norden bygga. Recitativ. Bå länge här finns plats, en enda tum, At qvinlig höghet jemte hjeltestyrkan, Så länge döden helgar dessa rum Och Carlavagnen åker öfver kyrkan, Så länge skola alltid hjortan stå, Osynliga, omkring din kists