kistan, som var höljd med kransar, flyttades
nu (buren af generallöjtnant D: L. Silfver-
stolpe, generalmajorerna A. G. Leijonhufvud,
C. M. L. Björnstjerna, C. 8. A. Lagerberg,
D. W. Silfverstolpe, H. G. W. Gyllenram,
E. M. af Klint, J. R. Lagercrantz, landshöf-
dingarne C. A. Ehrensvärd, A. K. Wacht-
meister och Stråle, samt förste adjutanten
hos h. m. konungen, norska contre-amiralen
B. A. Knap) ned i grifthvalfvet, dit kron-
prinsen af Danmark, hertiginnorna af Öster-
götland och Dalarne, äfvensom fursten af
Wied, begåfvo sig. Grifthvalfvet var
klädt med svarta draperier med kronor; på
båda sidor om den svartklädda katafalken
voro placerade fyra höga kandelabrar, hvar-
förutom hvalfvet upplystes af fyra ljusar-
mar. Sedan den kungl. likkistan der upp-
ställts på katafalken och sedan de höga per-
Bonerna återkommit till kyrkan, gjordes en
tyst bön, och efter det orkestern ånyo upp-
stämt den förut omnämnda marche funebre,
begåfvo gig de kungl. och furstliga perso-
nerna från kyrkan samt åkte tillbaka till
Slottet (klockan 2 e.m.) Sorgringningen tog
änyo sin början och alla de närvarande åt-
skildes. Bland dei kyrkan tillstädesvarande
bemärktes hertigens af Östergötland båda
äldsta söner, hertigarna af Wermland och
Gotland i en särskild kyrkostol.
Sorgmusiken var komponerad till följande
ord :
Hör.
Du, som ljus och mörker delar,
Som af natt kan göra dag,
Herre, Du, som slår och helar,
Sko ej vårt, men Ditt behag,
Om vi fridjas eller sörja,
Om vi lykta eller börja.
Hvar en jordisk tron vi ställde,
Sluttar marken mot en graf,
Du allena och Ditt välde
Veta ingen rubbning af,
) Länka derför våra öden,
! Lys oss, Herre, än i döden!
BRecitativ.
De öppnats, portarne till minnets stilla gårdar,
Som trängts tillhopa här inunder samma loft,
Der herravälden fått sin gräns i några vårdar
Och svunnen storhet krympt tillnågra nypor stoft:
Här tiger stridens larm och värjan brulit spetsen
Och knappt en fana rör sin flik å kalkad vägg —
Hiir Vasars skuggor stå allvarliga i kretsen
Och räcka dig sin hand, Oraniens ättelägg.
Arin.
Hur diademet prydde
Din pannas ädla rund!
Hur villigt alla kydde
Din spira hvarje stund!
Och dock du släppte henne,
Du konungsliga fru,
Och på ditt bleka änne
Sprang maktens ring i tu.
Ej drottningens — en qvinnas
Var främst ditt majestät,
Men knappast lär. det finnas
Ett starkare än det;
Och aldrig vi det glömme,
Andock du gått till ro,
Så ödmjukt efterdöme
Af ofterkraft och tro.
QBvartett.
Folket från när och fjerran klagar
Att du så snart ifrån oss gick,
Sörjer vår lyckas solskensdagar,
Sommaren af ett — ögonblick,
Möttes vi bara för att skiljas?
Var det en majdags korta glans?
Icke var skulden dock din viljas —
Domen var Herrans, endast Hans.
Var icke nyss vår fröjd gemensam?
Gjorde ej du vår sorg till din?
Ack! och nu lemnas du så ensam,
Ensam, som aldrig någonsin!
Nej, icke ensam. Trogna sinne i
Bilda din dödsvakts slutna ring.
Nej. icke ensam. Stora minnen
Hålla sin vaka rund: omkring.
Iuett.
Hölj dig tröstligt i den mjuka
Svepningen af allt hvad godt
Du med fulla händer sätt
Bland de arma och de sjuka.
Hvila ljufligt mot det fina
Hyondet af allt hvad huldt,
Allt hvad ömt du skiftat fullt
Åt de kära, åt de dina.
Slumra saligt i den trygga
Skuggan af allt sannt du tänkt,
Af all körlek, som du skänkt
Folken söm i norden bygga.
Recitativ.
Bå länge här finns plats, en enda tum,
At qvinlig höghet jemte hjeltestyrkan,
Så länge döden helgar dessa rum
Och Carlavagnen åker öfver kyrkan,
Så länge skola alltid hjortan stå,
Osynliga, omkring din kists